Det finns alltid en ledig parkering längst fram

I brännpunkt i dagens SvD skriver Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson om  den tilltagande medikaliseringen.

Mitt i prick. Förtidspensioneringen är verkligen vår tids stupstock. Läkemedelsindustrin vill tjäna pengar och fokuserar då sådant som kräver livslång medicinering. Fullt naturligt, de är inga idealister. Allt ska botas med någon medicin.

Normala livsproblem resulterar numera i besök på vårdcentralen. Alla vill ha pillret som löser problemen, alternativt få komma till kirurgen som skär bort det.

Men “en gränslös tillgång till vård och mediciner är inte höjden av rättvisa utan opium för folket”. Mitt i prick igen.

När Lisa kommer till vårdcentralen för sånt som tidigare löstes med ett telefonsamtal till mamma eller farmor, kräver hon att få träffa läkaren, sköterskan duger inte. Läkaren har receptblocket. Och vill läkaren snabbt bli av med problemet, få en nöjd kund och minska risken för personligt obehag, så blir det gärna som patienten vill.

För patienten vet numera vad han/hon vill. Hälsojournalistiken informerar blixtsnabbt och lättilllgängligt om nya terapier. På internet finns allt för alla. Den politiska snällismen har sin bundsförvant hos den konflikträdde läkaren som ger folk vad folk vill ha.

Renodla sjukförsäkringen och gör om den till en försäkring. Våga ge obekväma budskap inom vården. Om en patients problem uppenbart beror på livsstilsfrågor, måste man vara tydlig och kunna sätta makt bakom orden. Och, det här är viktigt, patienten ska inte kunna lösa problemet genom att bara gå tll en annan vårdcentral och träffa en annan doktor.

http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/327/5972/1480

I stora makrosystem, samhällen är det förbryllande när främlingar regelbundet ger varandra ömsesidigt fördelaktiga transaktioner. De evolutionära mekanismer som är förknippade med släktskap och ömsesidighet, är inte lätta att överföra till att omfatta stora icke-närstående grupper. Detta bör tyda på att utvecklingen av dessa samhällen har förutsatt normer och institutioner som upprätthåller rättvisa i dessa utbyten.

Om det är så, då bör institutioner engagera sig för större rättvisa och straffa orättvisa mer. Tre nya beteendevetenskapliga försök över 15 olika populationer, visar att marknadsintegration (mätt som andelen inköpta kalorier) samvarierar positivt med rättvisa medan samfundet storlek positivt samvarierar med bestraffning. Fungerande marknadsekonomier är inte enbart en produkt av en medfödd psykologi, det speglar också normer och institutioner som har uppstått under loppet av mänsklighetens historia.

Ju mer modern och marknadsbaserad kultur försökspersonerna levde i, desto mer erbjöd de motspelaren och desto mer gav de upp för att bestraffa dem som var allt för själviska.

De minst generösa i försöken var en grupp nomader i Tanzania, de mest generösa var lönearbetare i Missouri. Ju större erfarenhet som grupperna däremellan hade av att köpa, sälja, byta och förhandla, desto mer ´rättvisa´ var de enligt forskarna. Forskarna har tidigare gjort försök med andra grupper, men fick samma resultat, så de tycks stå på stadig grund.

En tolkning är att den som regelbundet handlar och förhandlar med andra människor utvecklar ett intresse för andras preferenser, en blick för vad även de vill ha ut av utbytet. Det bidrar till ens sinne för rättvisa och påverkar ens beteende i framtida möten. Insikten att kunden alltid har rätt finns inte i generna, det är något vi lär oss när kunden annars kan gå någon annanstans.

Vänsterintellektuella som hävdar att människan inte alls motsvarar de ekonomiska modellernas egenintresserade vinstmaximerare tycks ha rätt. Men intressant nog kan det vara fria marknader som har gjort att vi inte längre gör det.



Efter ett drygt års uppehåll kommer jag nu att återuppta bloggeriet.

Det är sommar och semester. Jag kommer att vara bortrest och ickebloggande till senare hälften av juli. Ha en bra sommar!

En icke officiell källa rapporterar att Mousavi blev arresterad kort efter att han blivit besegrad av Ahmadinejad. Samma källa hävdar att arresteringen skedde när Mousavi var på väg till ayatolla Khamenei, den man som i praktiken bestämmer allt i Iran. Han var förmodligen på väg för att protestera.

Situationen är just nu uppenbarligen förvirrad i Iran, men tydligen finns ett ihållande rykte att  den förre presidenten Rafsanjani avgick från alla sina officiella positioner i protest mot valresultatet, som han ansåg manipulerat till Ahmadinejads fördel.

Mousavisupporters konfronterades brutalt av polisen när de tidigare idag protesterade mot den påstådda jordskredssegern av Ahmadinejad idag.

Nu ikväll är alla mobilstationer utslagna, ingen kan längre kommunicera i Teheran.

Ahmadinejad tog den enkla utvägen och anklagade utländska media för att ha konspirerat i syfte att ”skada det Iranska folket”.

1700-talet gav oss de liberala idéerna och tanken på mänskliga rättigheter och ett lika människovärde. 1800-talet gav oss de första stapplande stegen på väg mot att skapa förutsättningar för den mänskliga tankens frihet och de naturvetenskapliga principernas implementering på bred front. Under 1900-talet genomfördes de verkligen i västerlandet. Nu på 2000-talet kommer förhoppningsvis samma process att få en öppning in i den muslimska världen.

Det var ju därifrån den fria tankens visioner kom när vi fortfarande levde i mörker. De var de som hade respekterat och bevarat den antika vetenskapens landvinningar och till sist överlämnade de den till oss.

Därav Kopernikus. Därav Newton. Därav Einstein. Därav Hawkins.

Men nu måste de göra sig av med primitiva mörkermän som Ahmadinejad. Nu.

Ahmadinejad vinner överlägset i Iran. 80 procents röstdeltagande och 65 procent av dessa väljer (frivilligt?) en fantiker och religiös idiot. Det får mig att fundera över vart vi är på väg.

Israel har sitt intresse nu alltmer fokuserat på Iran, uppenbarligen inte utan anledning, men har  minst lika akuta frågeställningar på hemmaplan.

Jag kan inte komma över Obamas tal i Kairo. Det var ”the mount Everest of speeches” som nån sa på den BBC-podcast som är min länk till den anglosaxiska världen.

I det talet sa Obama, bland mycket annat, att det var dags för ”honesty” mellan USA och Israel.

I det stora talets efterdyningar har många israelvänner hakat upp sig på att det levererades från ett Egyptiskt podium och huvudsakligen riktat till den muslimska världen.

Och i den kontexten insisterade Obama på att den USA-Israeliska relationen inte kunde vara uppochnervänd. Han nämnde förintelsen, han läxade upp Ahmadinejad för hans förnekande av densamma, han citerade Talmud och han krävde att Hamas skulle erkänna Israel och sluta med våldet.

Helt ok gjort.

Han tydliggjorde att ett Iran som kärnvapenmakt är oacceptabelt, och att en ovillkorlig och akut frysning av bosättningarnas tillväxt, även där dessa bosättningar i praktiken är städer, är en svårsåld tanke i Israel. Bland flera liknande.

Men just detta är styrkan. Det tvingar Israelerna att tydliggöra deras gränser och heliga kor.

För Israel har det svårt med ”honesty”. (Liksom även Palestinierna för den delen.) Nu är det dags för dem att bestämma sig för vad de vill, de måste som nation ta samtalet om viket samhälle de vill bli. De måsta bli både tydliga och ärliga.

Västbanken till exempel. Kan de tänka sig att ge upp den? Bortsett från att Kassamraketer skulle kunna börja komma även därifrån, är den tanken möjlig om även Palestinierna skulle bestämma sig för att överge terror och acceptera ett delat land. Skulle Israelerna då vilja gå vidare?

Vet de ens det? Eller har de för så länge duckat för alla såna frågeställningar eftersom de så länge inte har sett någon sådan möjlighet. De har slutat fråga sig vad de skulle vilja göra om de verkligen kunde.

De måste nu sätta ner foten och bestämma sig för om de ska ocupera Västbanken definitivt, göra det till en del av Israel, eller om de ska dra sig tillbaka. Det går inte att sitta på två stolar.

När de gömmer sig bakom argumentet att ingenting göra innan Palestinierna blivit genuint demokratiska, är det allvarligt menat? Eller är det bara ett svekskäl? (De tror egentligen att inga araber någonsin kan bli ”västerländskt” demokratiska) Egentligen planerar de att behålla Västbanken och lägger nu bara ut rökridåer.

Men om det nu är så, så måste de bli ”honest” om hur det ska lösas i praktiken. Vad ska hända med palestinierna som bor där idag? Ska de få bli medborgare, och därigenom ytterligare erodera isrealernas bräckliga majoritet? Eller ska de få alla medborgerliga rättigheter exklusive rätten att rösta (åtminstone i frågor som rör nationens status)? Är det då demokrati? Eller är slutlösningen på det hela att flytta alla palestinier någon annanstans? Tänk på Indien/Pakistan, Cypern och i närtid det fasansfulla experimentet på Balkan.

Men tillbaka till tanken att faktiskt ge upp Västbanken, vad händer om det blir ett ”Hamastan”, som i Gaza? Och, om säkerhetsfrågorna gick att lösa, skulle Västbankens judar kunna bo kvar också under palestinskt styre?

Om judar måste flyttas från Västbanken, och Gaza med för den delen, är det så fel att tänka tanken att också flytta araber från Israel, för att säkerställa att demografin gör landet judiskt?

Det är ”honest” att ta fram den tanken på allvar.

Men Netanyahu borde framförallt prata med Obama och med alla palestinier som erkänner Israels rätt att existera. För att på sikt kunna göra det borde han se till att reformera röstningssystemet så att Israel blev styrbart. Som det nu är låser de varann till skyttegravspolitik. Därefter borde han skapa en plattform för samtal som kan leda till israeliskt konsensus kring vad de egentligen vill med sitt land. Sedan borde de komma vidare efter så många år.

Obama har rätt. Det är dags för ”honesty”

Stina Lundberg Dabrowski undrar nervöst om inte den snabba tekniska utvecklingen sprungit ifrån regeringens public service-proposition. Den svarar numera på frågor ingen längre ställer. Eller kanske ställde för ett halvår sen. Så fort går det.

Men just public service har en nyckeroll i lösandet av den gordiska knuten om hur man överbryggar tomrummet mellan den gamla seriösa papperstidningsjournalistiken och den nya seriösa journalistik som ingen ännu vet hur den kan komma att finansieras eller se ut i framtiden.

I USA finns National Public Radio som finansieras mest via donationer och endast till obetydlig del av skatter. Kan det vara nåt också för oss? Om våra avdragsrätter amerikaniseras möjligen. Donationskakan i USA lär vara 300 mdr dollar. Men det är i den kulturen det.

Tills vidare är det allmänna medel som gäller. Licensen har gjort sitt. De kan sluta sjunga sina tacksamma uppvaktningar i tv-reklamen nu. Vi ska betala en Public Service-avgift direkt på skattsedeln. Landets alla sverkrar och zarembor ska samlas och få gräva, djupt och länge och sen utan kostnad erbjuda detta till de medier som vill ha en verklig motvikt till sitt kommersiellt gångbara ytliga tjoller.

Vad kanalen ifråga heter är av underordnad betydelse.

Och om det nu skulle visa sig att det i det innersta av Arjeplog sitter en gubbe och absolut inte konsumerar någon public service i någon kanal, så kan han få göra ett avdrag i deklarationen.

Har följt min 18-åring på balparad ikväll. Men först sedvanlig fotografering i Bonnstan. Alla pappors roll är att antingen meka fram eller ha en kompis som lånar ut, en gammal veteranare, gärna en Mustang. Eller en Porsche. Går också bra, om det bara är grodögon på den.

Samt att ha en systemkamera, en spegelreflex som låter på riktigt.

Nå. Där står dom så, dottern, söt som en smaragd, och hennes kvaljer, också snygg och framförallt med en fluga matchande hennes balklännings färg.  Det var så oändligt gulligt och vackert att det gick inte dit mer.

(När jag gick ut gymnasiet, som en av de första som inte ”tog studenten”, skulle man helst fira i palestinasjal, rutig skjorta och fotriktiga arbetarpjäxor från Boråsboden)

Men nu är nu. Och de står där i Bonnstan och ska fotograferas. Förevigas. Skellefteälven ringlar majestätiskt nedanför i bakgrunden, solen tittar fram bara som för att komplettera. Leendet kommer otvunget. I all framtid kommer denna bild att förknippas med det som för dem symboliserar deras ungdom i Skellefteå. Deras tonår, deras vuxenblivande.

Min lilla dotter som för bara några år sen var oändligt gullig och liten. Hon är nu en vuxen kvinna; vacker, stark och redo att ta sig an själva livet. Tänk att få vara arton igen, att ha alla erfarenheter ogjorda, att få brottas, lyckas, misslyckas, och tills sist lyckas igen. Det är ingen lätt resa, livet. Men den enda och den bästa av resor.

Allt blir bra till slut, min dotter. Livet har till sist en happy end. Men just nu framförallt en happy beginning. Vaya con Dios.

Hörde på ett program på radio idag som fick mig att plötsligt förflyttas tillbaka till första hälften av sextiotalet. Jag var typ 12-13 år och var inne i en av många läsperioder. Har alltid haft såna då jag pendlat mellan olika gengrer av litteratur.

Nu var det böcker skrivna på 30-talet. De var utgivna av Wahlströms (tror jag), gröna bokryggar för pojkar och röda för flickor.  Temat var alltid detsamma. En ung pojke från fattiga omständigheter tar sig mot alla odds fram genom livet tack vara begåvning och flit. Det lästes i talgljus, tjärvedeldar och fotogenlyktors ljus. Det tentades för satistiska caligulatyper, det kördes och det gavs en sista chans. Som alltid slutade i seger.

En typisk sådan bok var ”Sänkt sedebetyg” av Wilhelm Moberg. Det var en del i en trilogi, men vad de andra hette har jag glömt.

Kvar finns minnet av en utdöd gengre. Den flitiga arbetarpojken som gör karriär, men som ändå till sist återvänder till sina ursprungliga, enkla och rättskaffens ideal.

Folkhemssveriges litteratur.

I min ålder minskar intresset för att träffa folk ute på lokal med en tiopotens per levnadsår. Det är ”va?”-effekten som slagit till. Den går enkelt att mäta i frekvensen ”öppna va?” och ”dolda va?”. Öppna va? är som namnet antyder när man inte hör vad vederbörande säger på grund av allt bakgrunds(o)ljud, står för sin ålderförändring och begär upprepning av det sagda och då i långsammare tempo och med tydligare artikulering.

”Dolda va?” är de gånger man skäms för sin ålderförändring och därför låtsas ha förstått och sedan intensivt hoppas att vederbörande i nästa mening ska säga nåt som förklara vad man nyss visade att man hade förstått .

Relationen öppna och dolda va? kan sannolikt ha att göra med vederbörandes självförtroende.  Har man ett bra sådant står man för sin ålderförändring och anklagar omvärlden för att inte respektera det. Med ett dåligt dito ser man graven komma farandes allt närmare.

Cést la vie. Ingen är odödlig och till slut spelar vi alla golf.

Det är EU-val. Det ska röstas. Och faktiskt, det enda riktigt heliga vi har kvar, efter bönhusens sorgliga förfall, är den representativa demokratin och rätten att välja. Det är vad som skiljer oss från maktfullkomliga diktatorer i alla sina skepnader. Det är vad som ytterst har gjort oss till vad vi är. Det är vad som fortfarande hindrar vagnen att börja rulla bakåt, tillbaka ner i medeltidens mörker.

Ibland stöter jag till min förvåning på folk som inte vill rösta. Av princip. Nej, här ska inte röstas, här ska bestraffas. De där jävla politikerna ska minsann få stå där utan min röst. Tji fick dom. Så korrupta, handlingsförlamade och allmänt parasiterande som de är. Världen klarar sig bättre utan dem. Rätt åt dem.

Ungefär så går den känslomässiga argumenteringen.

Det är då jag brukar komma dragandes med min Immanuel Kant. ”Handla alltid så att ditt eget handlande skulle kunna upphöjas till allmän lag”. Det kategoriska imperativet, det moraliska testverktyget nummer ett. Alltså: ingen röstar överhuvudtaget på någon kandidat. Alla blir utan röster. Ingen väljer, ingen blir vald.

Konsekvens: demokratin bryter ihop. Rätt åt den, de misskötte den ju så, säger då röstvägrarna på en tänkt efterfest. Nu får de skämmas, politikerna.

Men att demokratin bryter ihop betyder inte att något bättre kommer istället. Tvärtom. Med all sannolikhet kommer något sämre i stället. För röstvägrarna har ingen alternativ lösning, de vill bara inte lämna sin sandlåda.

Och att röstvägrarna då har fått det samhälle de förtjänar, är en klen tröst för oss andra.

Men tack och lov är vi väl fortfarande ett tillräckligt stort antal som tror på den heliga rösträtten.

President Obama har talat till muslimerna. I Egypten. I Kairo. Och muslimerna verkar vara mer tilltalade av talet ju närmare gatan man kommer. Ju mer vanligt folk man frågar.

Kliver man in i salongerna, däremot, kommer invändningarna. ”Ja, ja, det lät nog vackert, men snacka går ju” och ”Det är handlingar – inte ord – som räknas”.

Men där i de politiska etablissemangens salonger, där är karriärerna sedan decennier byggda på att kartan ser ut som det gör. På en Bin Laden som behöver en cowboy-president och en cowboy-president som behöver muslimska fanatiker. De dansar redan sedan länge tillsammans en prefekt tango på sin väg mot förintelsen.

De politiska etablissemangen är i grunden oförmögna att tänka om, att byta värdegrund, att inleda konstruktiva dialoger med sina motparter. Och detta av en enda anledning. Det är att det är föreställningen om hotet från andra siden som är deras egentliga maktbas. Elkaheter från motståndarsidan tas tacksamt emot  som ytterligare en bekräftelse på att deras världsbild hela tiden varit sann. Och att de själva kan fortsätta härska.

För vem vet hur man pratar med intelligenta, välvilliga och ödmjuka amerikaner? Och hur i all världen kommunicera man med rationella och utvecklingsvänliga muslimer?

Men förändringen ändå kanske kan komma från folket på gatan som ser klarare. Som kan känna kraften i viljan hos en president som antingen är världens bästa lögnare eller något så underbart som en god och modig ledare som både vill och kan förändra.

Vackra tal och kraftfulla visioner ÄR i sig också handling. Den största handlingen är nämligen att förändra förutfattade meningar och bryta ned fördomar. Att kunna inleda en process som till slut kan förmå en kritisk massa att våga hoppas och tänka positivt.

Resten kanske mer eller mindre kommer av sig själv. Oväntat. Plötsligt. Som när sovjetunionen kollapsade.

Kapitalism är något gott. Internet är något gott. Men historien om Ted Valentin och svartlistningen har förstärkt min rädsla för Googles groteskt dominerande ställning. Oändligt vänliga och folkliga utåt, men under ytan gäller helt andra spelregler. Läs Teds historia här! (tack Nicklas för tipset)

Det får mig att fundera på själva fundamentet. Kapitalismen. Det är egentligen bara en dum maskin som är bra på en sak – att effektivisera. Den belönar den som lyckas producera aningen snabbare, billigare och bättre och sorterar ut den som inte hänger med. Blint och mekaniskt och utan känslor.

Men maskinen har ingen moral. Den kan inte skilja mellan gott och ont och rätt och fel. Så moral måste vi tillföra utifrån. Maskinen måste tyglas och hållas i schack. Det är därför vi har alla dessa institutioner typ Konkurrensverket, men även Sverker Olofsson.

Genom historien svänger pendeln mellan marknadsliberalism med parollen ju friare ju bättre (f a i USA) och planekonomiska lösningar i någon form (låt vara att den mest extrema varianten, kommunismen, nu har utrotat sig själv).

Den senaste finanskrisen har inneburit att balanspunkten, den optimala avvägningen mellan de två ytterligheterna, har flyttats några snäpp åt det planekonomiska Sverker Olofsson-hållet till.

Men åter till Google och Ted Valentin. Är Google, under den vänliga ytan, egentligen en illasinnad hydra där det ständigt växer fram nya allt farligare huvuden?

Det är klart att Google på sikt vill göra precis det Ted Valentin redan har börjat göra. De vill kontrollera den infrastruktur som nätet allt mer har kommit att bli. Om Craigslist och Blocket  inte redan hade funnits skulle Google sannolikt ha gjort dem ”osynliga” på nätet, om någon idag skulle få för sig att uppfinna dem.

Ponera då att någon skulle vilja starta en rörelse som vill motarbeta denna omniopotenta ambition hos Google: Hur sökbar tror ni en sådan grupp skulle bli?

Det är den tanken som skrämmer mig.

Också Google borde kunna få ett Konkurrensverk eller en Sverker Olofsson på sig.

Hur många procent av alla hemsidor som finns därute är fortfarande bara den gamla broschyren i ny förpackning? 90? De trodde kanske att så skulle det förbli.

Men sen rullade Facebook in. Först för ungdomarna, därefter för de (allt) äldre. Nu sitter mormödrar och pillar på tangentborden och försöker uppdatera sig om vad barnbarnen egentligen har för sig.

Så kom Twitter för SMS-generationen. En kommunikationens haiku som sparsmakat och avskalat ger synpunkter och förmedlar länkar.

Så kommer nu de dynamiska kommunikationsplattformarna i ett tredje socialt media-steg. Jag har här, med viss bävan, utvecklat tankarna om Google Wave. Men hit hör också de redan existerande Google Friend Connect och Facebook Connect. Det är Real Time Web 2.0, den rörliga kommunikationen där det inte spelar nån roll var du rent fysiskt befinner dig. Joakim Jardenberg utvecklar en spännande analys i ämnet här.

”Realtid håller på att få en ny innebörd”, säger han träffande. ”Det handlar inte längre bara om tidsperspektivet utan också om var du befinner dig. Realtid handlar mer och mer om en optimering av tid och rum”.

Så den som till äventyrs trodde att Twitter var något annat än en kort passus i en allt snabbare utveckling får härmed tänka om. Inte för att jag tror att det var särskilt många som trodde det.

Pax vobiscum

Jag deltar just nu i en konferens i Malmö som heter ”Moving Images 2009” ett arr av Media Mötesplats Malmö, SVT och Malmö Högskola.

Konferensen kostar 1 500 plus flyg och hotell, totalt ca 5 000 kr. Med det är det värt, för Clay Shirky kommer. Han är den store tänkaren, chefsstrategen i det mediala limbo snart sagt alla medier nu befinner sig. Hur ska vi komma ut på andra sidan med kvaliteten och samhällsansvaret i behåll? Clay kan ha svaret. Och åtminstone kommer han att hyfsa frågeställningen.

Clay pratar om 20 minuter i skrivande stund, dvs ca 14.40.

Nä jag skojar bara. Jag är inte alls i Malmö. Däremot är jag med. Jag följer en ström via Bambuser (http://bambuser.com/channel/movingimages/broadcast/180767). Jag följer också en chatt där andra kommenterar i realtid och ställer frågor. Sen finns också en kanal på twitter där publiken kommenterar och skickar länkar.

Det är faktiskt snudd på information overload.

Det får en att fundera över vad man missar som förmodligen är mer omistligt än man kan ana. Vilka aspekter på mänsklig interaktion förlorar vi trots att vi har allt på skärmarna och i högtalarna?

Men hur mycket det nu än är kan det inte vara värt mer än 5 000 spänn och två arbetsdagar.

PS. Så här i efterhand kan man konstatera att Clay inte alls kom fysiskt. Han satt i New York och streamade sig till konferensen medan jag satt i Umeå i streamade mig ner till Malmö. Så allt blev väldigt virtuellt plötsligt.

En mycket kompetent psykolog, nu avflyttad från Umeå, fick en gång frågan: Vilka tre frågor ger bäst svar på hur personen ifråga mår?

Svaret blev:
1. Hur sover du?
2. Hur är ditt sexliv?
3. Vad tycker du om chefen?

Nu har DN slagit fast att en av tre frågor är relevanta.

Löpsedel för en kvällstidning idag: ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet”. Helt makalöst. Det enda kvarstående argumentet för att köpa en kvällstidning är ju grepphöjden i kassalinjen. Därför handlar det uppenbarligen att ljuga så friskt som möjligt i löpet. Att hitta den optimala köpimpulsstimulerande formuleringen.

Och när alla förtöjningar till sanningens pollare sedan länge är kapade handlar det ju mest om att inte gå över löjets gräns. Den gräns när lögnen inte längre säljer. Att påstå att ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet utklädd i kanindräkt” hade varit att gå för långt.  Att ljuga strategiskt med finess är alltså den viktigaste punkten i kravprofilen när det ska anställas rubriksättare på våra kära gamla kvällstidningar.

Nä, allvarligt talat, det pinsamma i sammanhanget är ju att folk faktiskt köper skiten. När jag i kassakön ser någon med en Expressen eller ett Aftonbladet i handen så kan jag inte undgå att tänka något lite lätt nedlåtande om den människan.  Men å andra sidan, tänker jag sedan, vem är jag att döma?

Allvarligare, däremot, är den pinsamma tystnad som brutit ut i norrbottenstidningarna efter Zarembas artikel om skandalen i Vojakkala.

Låt vara att de möjligen inte publicerar allt på nätet, men sökningar på Zaremba i respektive tidning (utom den närmast sörjande, Haparandabladet, som inte har den funktionen på sin hemsida) har inte gett något resultat. Jag ser framför mig chefsredaktörer som generat skrapar med fötterna i marken. ”Det där borde vi ha skrivit” säger de. Men jag kan ha fel. Det är kanske önsketänkande att hoppas att det finns integritet, mod och kompetens i den norrländska lokaltidningsjournalistiken.

I P1:s Medierna kommenteras den 30/5 den stora diskrepansen mellan de lokala mediernas beskrivning och den verklighet som Zaremba fann. Nicke Nordmark, redaktör på Uppdrag granskning, ställer sig försiktigt på de lokala mediernas sida.  Insider har också, enligt Medierna, gett samma bild.

Det var bara Zaremba som likt en ensam riddare vågade stryka bort alla pjäserna från bordet. Han ensam vågade vända upp och ner på alla perspektiv. Han ensam var den journalist i Sverige som hade kunnat göra det.

Och Mediernas slutsats? Örjan Pekka, Haparandabladet, frågar sig varför Zaremba så ensidigt lyssant till ”familjens” version. Zaremba kontrar med att han visst lyssnat både till grannarna och läst alla relevanta artiklar i lokaltidningarna. Han bara sammanfattade också deras sida av saken i sin artikel.

Zaremba fortsätter ”Därför är det inte konstigt att jag koncentrerar mig på andra saker för att balansera bilden”. ”Allt man skriver är ensidigt, eftersom man har ett perspektiv” säger Zaremba. ”Haparandabladet har under 20 år inte upptäckt att den romska familjen blivit utsatt för en bojkott”.

Kort sagt: Bara Zaremba har sett det han har sett. Resten av den lokala journalistiken har inte sett samma. Nicke Nordmark på Uppdrag granskning säger att ”det är inte konstigt, nyhetsmedia (då förmodligen lokaltidningar) gräver inte djupare bakom sådant.”

Zaremba: ”Inledningsvis fick jag också på den bilden, eftersom man ju inte tror att granskningen kan vara till den grad ensidig och snedvriden. Men man ska lära sig att ha en sund misstänksamhet när alla säger samma sak. Man måste kolla om det inte är en och samma källa som ligger bakom alltihop och att sedan alla andra bara recyklar historien”

Zaremba fortsätter: ”Det var ju så balkankrigen startade. En och samma historia upprepades och till slut var den sann.”

Efter 100 minuters videopresentation av nya Google Wave är det klart att de kommer att lansera nåt ganska revolutionerande i höst.

Kolla själv här: http://korta.nu/2a8b. 1,3 miljoner visningar sedan den 29 maj är en indikation på intresset.

Ordet Google Wave ger ingen träff på sökningar i DN, SvD eller Aftonbladet.

Google Wave kan mycket väl vara slutet på de olika sociala medieplattformarna. Allt innehåll kommer att kanaliseras över till Google.

I Goggle Wave händer allt i realtid. Din kompis ser vad du skriver medan du skriver. Rättstavningsfunktionen verkar helt suverän, den korrigerar blixtsnabbt alla fel och betydligt smartare än i MS Word. Du kan skriva med översättning till ca 40 språk, också det i realtid.

Och det är just realtidsöversättningen och realtidsrättningen som har förutsättning att bli en killer-app inom Google Waves. Tänka alla spanjorer som inte kan engelska. Eller alla som kan lite grann men skäms för sin långsamhet och sin haltande stavning.

Med Google Waves är det bara att tuta och köra och börja kommunicera med hela världen.

Det och mycket, mycket annat. Google behärskar sökmotorvärlden, och vill nu ta sig an dialog- och konversationsvälden. Det är ett nytt kommunikationsprotokoll som kombinerar IM-klienter som MSN Messenger, Trillian med epost-klienter som Outlook och Mozilla Thunderbird.

Det är två bröder som står för utvecklingen, Lars och Jens Rasmussen, samma killar som låg bakom Google Maps.

Twitter, Facebook, Orkut, LinkedIn är alla beroende av medlemskap för sin position. Det som definierar framgång för en social mediesite är antalet medlemmar.

Antingen kommer dessa sociala mediesiter att öppna upp för Google Waves för icke-medlemmar, eller så kommer man att kräva medlemskap för icke-medlemmarna. Så, för att läsa och besvara Waves på t ex Facebook måste man vara medlem där, eller så kan alla svara på Waves i Facebook.

Om medlemskap kommer att krävas, så innebär det att både medlemmar och icke-medlemmar ”tvingas” till Google för att få en fullvärdig konversation. Men om ett medlemskap inte krävs, så finns ju inget behov av att bli medlem på Facebook till att börja med.

Intressant dilemma.

Som användare är det förstås lysande. Man behöver inte vara medlem på ett halvdussin olika sidor, eller för att kunna föra den nödvändiga konversationen.

Men det skrämmande är den position håller på att skaffa sig. Om Google Waves blir det paradigmskifte jag tror att det blir, kommer Google att ha skaffat sig en obehagligt stor dominans.

När de skannat in och tillgängliggjort alla världens texter och gjort open source-lösningar som slår ut Microsofts officepaket, ja då fattas inte mycket för att påstå att det är Google som behärskar världen.

Vi som arbetat både i offentlig sektor och i privat vet att skillnaden mellan världarna fläckvis är monumental. Det är två parallella universa. På varje middagstillställning uppstår förr eller senare en diskussion om den skillnaden. I varje fall om det finns representanter från båda lägren med.

Det privata laget förfasar sig över det låga tempot, den bristande effektiviteten, motviljan mot förbättringar och frånvaron av konsekvenser när man missköter sig.

Det offentliga laget förfasar sig över girigheten hos de framgångsrika, orättvisan i att några har tillskansat sig fördelar som de sedan inte är sena att utnyttja, bristande skattemoral och frånvaron av konsekvenser om man missköter sig etc.

Ju mer vin som inmundigas under kvällen ju högre tryck i argumenteringen. Matchen har böljat lite fram och tillbaka under decennierna. Sjuttiotalet ägdes helt av det offentliga laget, privatarna stod i hörn och skämdes.

Men så kom reaktionen på åttiotalet. Tokmoderaterna propagerade för en ohämmad marknadsliberalism, så oreglerad som det nånsin var möjligt. Amerika behärskade själarna och sinnena.

Men bubblan sprack och nittiotalet kom med gigantiska räntor och viss tillnyktring. De offentliga klev fram en aning. Göran Persson sanerade med en folkskollärares pondus.

Den internetdrivna globaliserade ekonomin växte fram under nittiotalet, när de privata återigen förstärkte sin argumentering och gjorde snabba klipp på börsen. De drabbades av en liten setback 2001-2003 när it-bubblan sprack. Återigen viss tillnyktring, den eviga tillväxtens dogm hade visat sig inte hålla. Men minnet var kort och snart var karusellen igång igen.

Hjulet snurrade allt fortare och de privata hoppades på en borgerlig comeback. Och så blev det, men det blev inte de gamla tokmoderaterna från nittiotalet som kom, utan halvsossemoderater, balanserade, folkhemsvänliga och med en betydligt positivare inställning till den offentliga sektorns liv och leverne.

Snudd på socialliberala. Så där har det böljat fram och tillbaka.

Nu har vi den stora krisen här. Skurkarna är de alltför frisläppta och okontrollerade kapitalisterna i allmänhet och de giriga finansnissarna i synnerhet.  Offren är vi alla som får betala deras synder med våra skatter, det är alla vi som får sämre pensioner, sämre vård och sämre skola.

Syndarna, de har för länge sen sett om sitt hus och har parkerat sina tillgångar tryggt i nåt skatteparadis. De är oberörbara.

Men i dessa pendelsvängningar visar det sig att det var Norra Västrbotten som hade rätt hela tiden. Norran, denna lilla lokaltidning i Skellefteå, har hela tiden hållit fast vid sin identitet som ”frisinnad”. Med frisinne menas en folkrörelsebaserad liberalism, med tydliga socialliberala inslag. Socialt ansvar, tydliga ramar för den offentliga sektorns mandat kombinerat med effektiv kontroll av näringsliv och ekonomi. Stark tilltro till individens och föreningens förmåga att bygga nerifrån och skapa i princip vadsomhelst.

Kopplingen till Folkpartiet är sedan länge försvagad, och det med all rätt. Det liberala mittfältet har övergått till att vara borgerligt idépolitiskt allmängods. Moderaterna har det senaste decenniet gjort sig hemmastadda in i det frisinnade huset, och sossarna har också ställt sig i kö en lägenhet (låt vara att deras övriga familjemedlemmar inte är lika sugna).

Men det var Norran som hade rätt hela tiden.

I mitt jobb träffar jag många chefer. Det är människor som i dessa kristider fått känna att de har ansvar också för människor. Inte bara för att sista raden har rätt färg. Eller att maskinen fungerar som den ska.

Plösligt sitter de framför en människa som känner marken gunga under fötterna när de fått ett varsel. Det är inte bara besvikelsen över att det blev 2,7 procent i löneökning istället för 3,2. Det är ”vem är jag om jag inte är volvoarbetare?” (eller vilken yrkesroll det nu kan vara frågan om). Det är i grunden ”vem är jag egentligen?”

Chefen är varken utbildad för eller har något formellt ansvar för att hjälpa sina uppsagda  med de existensiella konsekvenserna. Men ansvaret känns ändå.

Den svåraste konsten är alltid att hjälpa en annan människa att se samma sak på nytt sätt. Vi styr alla med vanans makt mot trygghetshörnet. Vi har alla en uppsättning försvarsmekanismer som vi alltid tar fram vid hot alla de slag. Det har fungerat förr. Men nu plötsligt fungerar de inte längre.

Det är då marken gungar under fötterna. Det är då chefen inte har nått att säga. Det är då det blir klart att livet i sitt fundament är osäkert. Det är då det blir klart att våra solidariskt och politiskt uppbyggda trygghetssystem inte är mer än fromma förhoppningar och som i bästa fall fungerar så länge de premisser de vilar på är för handen.

Det går inte att bara kräva mer, när det inte längre finns nåt att fördela. Kakburken är tom. Det är dags för barkbröd.

Det är då vi behöver varann. Det är då våra bästa egenskaper måste fram. Ledningar och chefer måste solidariskt skära i sina förmåner. (Definitivt inte höja dem.)  Vi måste omorientera oss. Kartan ser inte ut som den gjorde, kompassen fungerar inte heller på samma sätt. Vi måste göra om våra metoder att navigera samhället och livet.

I USA finns ett fenomen som inte slagit igenom alls lika mycket här. Det är alla dessa grupper med människor i samma båt. De hittar varann på nåt sätt och sitter där i sina grupper, i stolcirklarna, och häver ur sig. Om de häver ur sig om relevanta saker, är effekten enorm. Alla visar sig ha olika strategier att hantera samma problem. Alla kan lära sig nåt.

Här i Sverige finns i bästa fall AA för alkoholister och kanske också grupper för de som nyligen förlorat en anhörig. Men sen inte mycket mer.

Så fort där finns en typ av trauma som samtidigt drabbar fler än tio personer i samma samhälle finns grund för en sån grupp. Dock bör det dessutom finnas med en erfaren beteendevetare som kan initiera och leda samtalen.

Alla som varit med om nåt svårt vet ju att själva ältandet är läkande i sig. Tänk att vara med människor som både vill lyssna och berätta om det som just då angår alla som mest.

I Umeå borde vi ha minst 500 sådana grupper igång för alla varslade och uppsagda.