Posts from — May 2009

I mitt jobb träffar jag många chefer. Det är människor som i dessa kristider fått känna att de har ansvar också för människor. Inte bara för att sista raden har rätt färg. Eller att maskinen fungerar som den ska.

Plösligt sitter de framför en människa som känner marken gunga under fötterna när de fått ett varsel. Det är inte bara besvikelsen över att det blev 2,7 procent i löneökning istället för 3,2. Det är ”vem är jag om jag inte är volvoarbetare?” (eller vilken yrkesroll det nu kan vara frågan om). Det är i grunden ”vem är jag egentligen?”

Chefen är varken utbildad för eller har något formellt ansvar för att hjälpa sina uppsagda  med de existensiella konsekvenserna. Men ansvaret känns ändå.

Den svåraste konsten är alltid att hjälpa en annan människa att se samma sak på nytt sätt. Vi styr alla med vanans makt mot trygghetshörnet. Vi har alla en uppsättning försvarsmekanismer som vi alltid tar fram vid hot alla de slag. Det har fungerat förr. Men nu plötsligt fungerar de inte längre.

Det är då marken gungar under fötterna. Det är då chefen inte har nått att säga. Det är då det blir klart att livet i sitt fundament är osäkert. Det är då det blir klart att våra solidariskt och politiskt uppbyggda trygghetssystem inte är mer än fromma förhoppningar och som i bästa fall fungerar så länge de premisser de vilar på är för handen.

Det går inte att bara kräva mer, när det inte längre finns nåt att fördela. Kakburken är tom. Det är dags för barkbröd.

Det är då vi behöver varann. Det är då våra bästa egenskaper måste fram. Ledningar och chefer måste solidariskt skära i sina förmåner. (Definitivt inte höja dem.)  Vi måste omorientera oss. Kartan ser inte ut som den gjorde, kompassen fungerar inte heller på samma sätt. Vi måste göra om våra metoder att navigera samhället och livet.

I USA finns ett fenomen som inte slagit igenom alls lika mycket här. Det är alla dessa grupper med människor i samma båt. De hittar varann på nåt sätt och sitter där i sina grupper, i stolcirklarna, och häver ur sig. Om de häver ur sig om relevanta saker, är effekten enorm. Alla visar sig ha olika strategier att hantera samma problem. Alla kan lära sig nåt.

Här i Sverige finns i bästa fall AA för alkoholister och kanske också grupper för de som nyligen förlorat en anhörig. Men sen inte mycket mer.

Så fort där finns en typ av trauma som samtidigt drabbar fler än tio personer i samma samhälle finns grund för en sån grupp. Dock bör det dessutom finnas med en erfaren beteendevetare som kan initiera och leda samtalen.

Alla som varit med om nåt svårt vet ju att själva ältandet är läkande i sig. Tänk att vara med människor som både vill lyssna och berätta om det som just då angår alla som mest.

I Umeå borde vi ha minst 500 sådana grupper igång för alla varslade och uppsagda.

Irak: Fyra civila och en amerikansk soldat dödade. 15 skadade. Bilbomb.

Iran: Cirka 20 dödade och ytterligare flera dussin skadade. Bomb mot moské.

Pakistan: Cirka 12 personer dödade i bombattacker och överfall i den nordvästra gränsprovinsen.

Shia mot sunni, sunni mot shia och bägge mot väst i allmänhet och USA och Israel i synnerhet.

Det är den korta sammanfattningen av de senaste dagarnas nyhetsflöde enligt Al Jazeera.

Är det saknaden efter den ottomanska storhetstiden som yttrar sig så? Minnet av att en gång ha behärskat stora områden med en högtstående kultur. Är det frustrationen av att veta sig vara den enda rätta läran, och att världen ännu i så  hög utsträckning består av otrogna?

Eller är det bara fattigdom, brist på kunskap och maktsökande politiker/mullor som utnyttjar det för sina syften?

Sannolikt.

Nu är det klart. Sommaren är här. Igen.

När åldern har lagrat in nog många årstidsväxlingar i minnet uppstår lätt en växande tillvänjning. De ska bara rulla in i en viss ordning, det är bara att sitta där i sin fåtölj och ta emot.

Men just ögonblicket när våren går över i sommar kan man aldrig vänja sig vid.

Kanske har det att göra med det som den gamle bonden berörde när han tittade på sitt träd och sa:

”Du blommar du, häggjävel”

En totalt oseriös bloggning. Jag gör bilder nu. Stora enorma bilder som är runt 1.2 meter breda och utskrivna på canvas och som jag därefter monterar på kilramar och lägger upp överallt i lägenheten.

Bilden. Tidens frusna ögonblick. Sorgen efter det obönhörligen försvunna. Skratt åt sen länge glömda skämt. Glädje över någon nyupptäckt passion. Skönhet fångad av trettio är yngre ögon och omdöme. Förlorade försök att bevara en upplevelse och som sedan inte gick att rekapitulera. Kvar blev estetik och glömda minnen.

Kvar blev bara denna stora bild som kanske ska få plats på en vägg i en lägenhet trettio år senare. Många liv senare. Ett försök att knyta ihop de olika liven som passerat genom decennierna.

Att göra en sammanhängande helhet av de disparata delarna, en innehållsförteckning.

Tusen ord som inte längre kan läsas eller sägas.

När allt tuffade på som tåget tog statliga Konjunkturinstitutet (KI) till orda och hävdade att det ”fanns ett utrymme för att höja lönerna i Sverige med 3,5 procent per år under 2007–2010”.

Det hade någon teoretisk siffernisse kommit fram till.

Men i företagens verklighet är det resultatet av arbetsinsatsen som avgör vad som finns att fördela. Löner är per definition preliminära resultatandelar, inte någon mänsklig eller facklig rättighet. Har man under året råkat ut för oväntade förluster skulle man (i princip) bli återbetalningsskyldig när det visar sig att man råkat ta ut för stora preliminära resultatandelar (löner alltså)

Är det röd färg på sista raden måste man, i varje fall som mindre företag(are), antingen gå till ladan (där man förhoppningsvis har sin reserv) eller till banken med kepsen i handen.

Nu kommer snart återigen en avtalsrörelse som ska lägga grunden för 2010-2013. Måtte krisen ha gett insiktsfulla aha-upplevelser också hos facken.

Vi kan bara leva av det vi faktiskt har i frysen. Det finns inga pengar som inte finns. Det är ingen bra idé att såga av grenar, i all synnerhet om man sitter där själv.

Hoppas, hoppas, hoppas att den slanten ramlat ner…

E4 mellan Umeå och Skellefteå borde skyddas som ett vägreservat så att kommande generationer kan se hur E4 såg ut förr i tiden, när farfar var ung. På samma sätt kan man här på ”KOREAN CENTRAL NEWS AGENCY of DPRK” (http://www.kcna.co.jp/index-e.htm) hitta härliga citat för oss sjuttiotalsnostalgiker. Den typen av texter är också skyddsvärda.

Tänk bara: USA är imperialister, Japan är reaktionärer och SydKorea lakejer. Klart och tydligt utan nyanser, precis som det var förr.

Om dom bara inte haft bomben.

”Choe Thae Bok, alternate member of the Political Bureau and secretary of the Central Committee of the Workers’ Party of Korea, in a speech said that the nuclear test was a grand undertaking to protect the supreme interests of the DPRK and defend the dignity and sovereignty of the country and nation in face of the U.S. imperialists’ unabated threat to mount a preemptive nuclear attack and sanctions and pressure upon it.

The army and people of the DPRK defending the destiny of the country and the nation and socialism and opening a great heyday of prosperity unprecedented in the history spanning 5,000 years demonstrated the dignity of the nation and the strong national power through the successful nuclear test, he noted, and went on:

The successful nuclear test powerfully encourages the servicepersons and people of the DPRK all out in the 150 day-campaign, effecting a new revolutionary surge to open the gate to a great prosperous and powerful nation. It will contribute to defending the sovereignty of the country and nation and socialism and ensuring peace and security in the Korean Peninsula and its vicinity with the might of Songun.

The situation of the country is growing tenser as the days go by owing to the vicious hostile policy toward the DPRK pursued by the U.S. imperialists and the Japanese reactionaries and their lackeys the south Korean conservative forces. But the army and the people of the DPRK with the strong nuclear deterrent for self-defence will make steady advance along the road of independence, the road of Songun full of the faith and optimism without the slightest vacillation, he added.”

Nordkorea. De har bomben. Pakistan har bomben. Iran kanske också snart. Om tio år bör minst 2-3 länder till med tveksam förmåga att handha den också ha skaffat sig det ultimata terrorvapnet.

Det blir ingen rolig värld. Vi som växte upp under terrorbalansens skugga vet att då var gränserna skarpt utmejslade och insatserna alltför höga. Allt skulle ha varit på några dagar och dessutom i global skala. Men både Sovjet och USA klarade det. De var trots allt kapabla till rationellt tänkande.

Men när jag såg den nordkoreanske nyhetsuppläsaren i högröd i ansiktet halvskrika fram den strålande nyheten om kärnsprängningen blev jag rädd. Eller när jag såg de ständiga inklippsbilderna med nordkoreanska soldater studsmarschera i perfekt fanatisk formation.

Eller när Ahmadinejad proklamerar sina förvirrade religiösa idéer som hämtade från medeltiden. Ska den mannen nånsin tillåtas få en kärnvapenknapp att hålla fingret på?

Eller vad händer om Pakistan faller ihop och gangstertalibanerna tar över?

Molnen hopar sig. Världen blir alltmer hotfull.

Intäktsmässigt går det 21 nättidningsläsare på en enda papperstidningsläsare. Det är kalla fakta.

Yta och snabbhet är numera smidigt och billigt. Behöver man inte bekosta hela produktionskedjan fram till tryckpressen för 80 miljoner och sen vidare ut i det finmaskiga distributionssystemet fram till morgonkaffet, då är det klart det blir billigt.

Men när text och budskap lämnar papperet försvinner också något omistligt. Alla som har sett en bok i filmversion kan se att oerhört mycket försvinner på vägen. Alla färger, alla dofter, alla karaktärer blir nån annans.

Två saker:

Laptopen är tung att släpa på, kräver ström och ska skyddas. Alltså opraktisk. Skärmläsning ger tillgång till allt och leder till avskärmning. Visst, där finns ett oändligt djup men ingen bredd, inga nya impulser, inget ”man inte visste att man ville veta”.

Vi är taktila vi människor, ohjälpligen. Genetiskt. Hur än snabbt en text eller nyhet och bild matas in i bloggkvarnen, går den inte att ta på. Det går inte att vända blad, att göra hundöra, det går inte att hitta en spännande text och inte hinna läsa men spara den med förväntan. Sånt gör man bara inte i skärmarnas värld, bygones are bygones. När du lämnar en digital sida blir den upplöst i en liten rökpuff.

Vi är också sociala vi människor, lika ohjälpligen. När lokaltidningen försvinner som gemensamt referenssystem blir det en förlust som när man på nittiotalet blev tvungen sluta inleda samtal med ”såg du på tv igår?”. Alla hade sina egna kanaler som man dessutom fragmentiserades ytterligare i zapparkulturen.

Om vi nu snart också måste sluta säga ”läste du i tidningen igår?” tappar vi ytterligare ett gemensamhetsskapande referenssystem.

Hagabor. Umeåbor. Västerbottningar. Alla identiteter försvagas och tunnas ut i brist på arenor där vi kan projicera, diskutera och försvara vilka vi är och vill vara.

Men när de parasiterande nyhetssiterna plötsligen förlorar sina gratisarbetare har de bara sågat av den gren de satt på själva. Då blir det tyst och tomt också på skärmsidorna. Eller åtminstone ytligt.

Lokaltidningen kanske måste dö. Allt tyder ju på det. Men den långa analyserande texten kommer tillbaka. För är något omistligt uppstår förr eller senare finansiering. Sådan är kapitalismen.

Och behövs det verktyg för att upprätthålla demokrati och gamla goda liberala värden, kommer vi att kunna gå samman och skapa dem igen.

”Vi ser en ny tidsålder för medierna med oroande följder för demokratin” skriver den amerikanske medieforskaren Thomas E Patterson på DN Debatt.

Jag tror vi fixar det till slut. Men det kan bli en ganska gropig resa några år.

Med anledning av en mailväxling med en kompis har jag återvänt till en av min ungdoms viktigaste texter, nämligen “Bröderna Karamazov” av Dostojevskij.

Det finns fyra huvudpersoner i boken. Bröderna Aleksej (även kalald Aljosja), Ivan och Dmitrij Fjodorovitj och deras gemensamma fader Fjodor Pavlovitj.

Fjodor Pavlovitj karaktäriseras av en nästan apatisk inställning till människor och deras lidanden. Han tror att allt en människa behöver göra är att försäkra sig om sin egen välfärd och sedan fullständigt strunta i vilka följder detta får för andra människor. Fjodor är en kallblodig kapitalist och beskrivs av familj och tjänstefolk som en ytterst snål människa, en kallt beräknande ateistisk ensamvarg.

Aljosja är en mycket ung man, 19 vårar, och Dostojevskijs huvudkaraktär. Han är genomgod, starkt troende och fungerar som de andra brödernas samvete. Han är en utmärkt människokännare och  tycks införstådd med vad som pågår i människors själar. Han symboliserar den troende och dennes kärlek till omvärlden.

Dmitrij har en annan mor än Aleksej och Ivan. Fadern hade under hans uppväxt fullständigt ignorerat honom. Dmitrij är en impulsiv, rättskaffens och svartsjuk man. Han saknar utbildning. I vuxen ålder blev han berövad sitt rättmätiga arv av sin far och relationen mellan de båda är minst sagt ansträngd och när de båda förälskar sig i en elak kvinna blir saken än värre. Det hela kulminerar i att fadern blir mördad och Dmitrij oskyldigt dömd till 20 års straffarbete.

Ivan är en vetenskapens och ateismens man. Förenklat går hans tankebanor ut på att “Om gud inte finns är allting tillåtet”. Utan ett livets sista domslut är människan fri att begå alla möjliga sorters illgärningar fullständigt ostraffat, om alltså gud inte existerar. Han vill genom detta argument spekulera i hur ett samhälle (i dåtidens Ryssland) möjligen behöver kristendomen för att kunna fungera, men att tron, utöver denna instrumentella funktion, är fullständigt osann och ovetenskaplig.

I novellen ”Storinkvisitorn” låter Dostjevskij den intellektuelle ateisten Ivan Karamazov, i sin text gestalta den gudlösa verkligheten.

Handlingen i Ivans novell utspelar sig i Sevilla på sextonhundratalet. Det är dagen efter ett hundratal kättare av storinkvisitorn har bränts på bål ”ad majorem gloriam Dei”.

Då uppenbarar sig plötsligt Kristus. Han kommer sakta, nästan omärkligt, och ändå känns han genast igen av alla. Barnen strör blommor på hans väg, folket sjunger Hosianna. Han stannar på trappan till katedralen. Ett sorgetåg går förbi. Det är en liten flicka som har dött. Mamman till flickan ser också att det är Kristus och ber honom att uppväcka den lilla. Och undret inträffar.

I samma ögonblick passerar kardinalen. Han är nära de nittio, med skinntorra drag och djupt liggande ögon. Han ser dem ställa ner kistan vid Jesu fötter, han ser barnet resa sig upp, och hans ansikte mörknar. Hans ögon glöder. Han befaller vakterna att gripa Jesus.

Och så stor är hans makt, så totalt är folket kuvat i skräckslagen lydnad att de genast gör rum för vakterna som under tystnad tar Jesus till fånga och för bort honom. Folket bugar sig, kardinalen välsignar dem och går sin väg.

Men när dagen är slut och Spaniens mörka och varma natt lagt sig över Sevilla, infinner sig kardinalen hos sin fånge i inkvisitionens fängelse.

Kardinalen håller där en regelrätt straffpredikan för Jesus. Han anklagar honom för att ha avvisat evangeliernas tre frestelser i stället för att gå med på djävulens förslag och därmed ge världshistorien ett helt nytt förlopp. “För i dessa frågor förutsägs mänsklighetens senare öden, och i dem ingår alla människonaturens olösta historiska motsägelser”.

Den första frestelsen är när djävulen ber Jesus förvandla stenarna till bröd och Jesus svarar att människan inte lever endast av bröd.

“Glömde Du att människan föredrar till med döden före det fria valet mellan gott och ont?” säger storinkvisitorn till Jesus.  ”I stället för att ge människan en fast grund att stå på valde du något som helt och hållet överstiger hennes förmåga? I stället för att följa den gamla lagen måste människan hädanefter med fritt hjärta avgöra vad som är gott och ont med Dig som sitt enda föredöme. Visste Du då inte att hon till slut skulle avvisa Ditt föredöme och Din sanning om hon måste tyngas av det fria valets fruktansvärda börda?”

I den andra frestelsen ber Den onde Jesus att störta sig utför klippan och låta änglarna rädda honom så att människorna kan se att han är den utvalde. På detta svarar Jesus att man inte ska fresta Gud. Tecknen och undrens gudstro är inte religion utan vidskepelse. Detta är en svår sanning att uthärda. Kristus har återigen överskattat människan och därigenom, menar kardinalen, gjort orätt:

“Det finns bara tre makter som kan besegra dessa upprorsmakarens samveten och göra dem lyckliga. Det är makten, mysteriet och auktoriteten. Du har avvisat dem alla. Du hoppades att människan skulle följa dig och hålla fast vid Gud utan att fråga efter underverk. Du visste inte, att när människan förnekar undret, förnekar hon också Gud, för människan söker inte så mycket Gud som mirakel” sa storinkvisitorn.

”Förvirrning, oro och olycka, det är människans öde efter allt Du utstått för hennes frihets skull. Men vi har rättat Ditt verk och grundat det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människan har jublat över att återigen få bli ledd som får och över att äntligen ha befriats från Din fruktansvärda gåva som orsakat så mycket elände.”

I den tredje frestelsen lovar djävulen åt Jesus ett välde över hela jorden om han bara faller ner och tillber honom.

“Om du tagit emot hela världen och Caesars purpurglans så har du grundat världsstaten och stiftat världsfreden. Den fria tanken och vetenskapen kommer att leda dem i ett sådant elände och ställa dem inför sådana under och olösliga gåtor att några av dem, de djärva och upproriska, ska förinta sig själva. Andra, de upproriska men svaga, ska förinta varandra, medan resten, de svaga och olyckliga, ska krypa till våra fötter och jämra sig och säga: Ja, ni har rätt, bara ni förstår Hans mysterium. I frid ska de dö och bortom graven skall de inte finna något utom döden. Men vi ska bevara hemligheten och för deras skull locka dem med himlens belöning och löfte om evigt liv.”

Storinkvisitorn kräver att tas på allvar. Han talar i mänsklighetens namn. Han har sett mycket och lidigt ofantligt. Han har upplevt det djupt orättvisa i att de kristna kraven är högre än vad genomsnittsmänniskan kan prestera.

Hur kan den som älskar människorna säga “Många är kallade, men inte många är utvalda”? Är det inte bättre, om de som har genomskådat den mänskliga naturens svaghet, men själva har styrka att leda andra, tillåts organisera fåren för en stilla lycka till priset av underkastelse?

I hela detta underbara samtal tiger Kristus. Han har sagt sitt en gång för länge sedan och har inget att tillägga. Vi hör hans ord bara som i ett eko från kardinalens stämma.

Det finns inte minsta tillstymmelse av teodicé i Dostojevskijs bok. Gott är bara det som är ett resultat från det fria valet mellan det goda och det onda. Den vanemässiga välviljan och den tama snällheten har inget etiskt värde. Därför kan bara den människa vara god som också kan vara ond, bara den kan älska som också äger förmågan att hata.

För Dostojevskij är kristendomen ett liv i evangeliet. Varken mer eller mindre. Därför är kristendomens väg så svår att det närmast är förmätet att vilja gå den. Och hur kunde det vara annat med en religion som kräver: “Var också ni fullkomliga, så som er far i himmelen är fullkomlig!”.

Är det så att människan kan fortsätta att leva bara om hon använder sig av sin frihet till att utplåna gudslikheten inom sig? Detta är den moderna civilisationens stora fråga.

Hävdar Dostojevskij från sitt tidlösa artonhundratal.

Linköpings universitet bjöd in Ahmed Rami, grundare av Radio Islam och dömd antisemit, för att debattera yttrandefrihet. Det skedde under ”journalistisk täckmantel”, säger DN.

Alltså. Universitet ska alltså ha utnyttjat en extra frihetsgrad, som då journalister åtnjuter, som svepskäl för att ge denne obehaglige figur röst och arena.

När någon börjar dra gränser för vad som får sägas och inte, i vilka fora, för vilken målgrupp etc, är det alltid rätt att gå till källorna.

Vad står liberalismen, yttrandefrihetens moder, för?

Voltaire sa det så vackert: ” Jag håller inte med om vad du säger, men jag skulle kunna dö för att försvara din rätt att säga det”.

Tele2 ska spara ip-nummer i minst två veckor säger svenskan idag.

”Vi har inget intresse av att underlätta olaglig fildelning. Upphovsrättsinnehavares rättigheter ska värnas på internet såväl som i andra sammanhang.”

Så fint. Margot Wallström skriver i ett brev till sin chef att det är dags för EU att ta på sig ledartröjan här

Två saker är riktigt intressanta med fildelning.

1. Vi, även jag, har alltid ”fildelat”.

Jag minns så väl sommaren 1967 och Sargent Pepper med Beatles hade kommit. Jag jobbade med att klippa gräs på kyrkogården. Första lönen gick till att köpa skivan. Den var ett mirakel. Jag svävade som på moln och alla låtar gick runt i huvudet hela tiden.

Så kom en av de äldre killarna och frågade om jag kunde kopiera över skivan till ett rullband (ja, ja, det var före kassetterna). Självklart, sa jag.

Det tog ett antal kvällars mixtrande innan jag fattat vilka lösa tåtar som skulle in i vilka av DIN-kontaktens små hål. Men till slut kunde jag leverera bandet.

Sedan dess har jag och andra i decennier gjort partyband, blandband etc som kopierats i många generationer tills diskanten alldeles försvunnit och nätbrummet helt tagit över det nedre registret. Men den tekniska kvaliteten var alltid underordnad musikupplevelsen.

Även på senare år, långt efter datorns inträde i tillvaron, har fildelandet fortsatt. Torgny Lindgren har läst in en liten novell, Belsassars gästabud, på renaste skelleftebondska. Någon måste för länge sen ha spelat in Torgny på någon mycket lokal tillställning (språket är helt obegripligt för alla som inte är från nordöstra västerbottens landsbygd och äldre än femtio år). Sedan har denna omistliga historia kopierats i oändliga kasettbandsgenerationer.

Så när datorn och internet gjorde Napster möjligt och mp3-tekniken snudd på förlustfri komprimering till verklighet, var det ingen som såg särskilt stor skillnad mellan blandbandskopieringen och nedladdning. Visst, kvaliteten var lika bra som originalet, men den lilla kvalitetsförlusten under kassett-eran hade inte upplevts som problematisk.

Till slut, många tekniska plattformar senare bryter FRA-debatten ut. Björn Ulvaeus från ABBA kliver fram i Newsmill och säger ”Ska det vara så jävla svårt att fatta att man måste betala för sig”. Jan Guillou säger ungefär samma sak.

Och alla vi notoriska fildelare sedan decennier slår ut med händerna och undrar vad som egentligen är nytt. (ja, ja kvaliteten, men den var ju inte huvudsaken)

2. ”Allt-genast-nu”-principen har fått till konsekvens att vi inte i förväg ids identifiera vilka tv-program vi skulle tänkas gilla, hålla koll på när de sänds och sedan orka ställa in (var är manualen?) den inspelningsbara dvd:n så att allt fastnar i hårddisken. Men upptäcker vi nåt som är intressant i det tredje programmet i en serie på tolv, vill vi ju se allt från start. Men det går inte. Inte om men inte fildelar. På iTunes, den smartaste och bäst fungerande tekniken för laglig kommersiell ”fildelning”, kan man endast amerikaner köpa filmer och tv-serier.

Vi övriga ska alltså vackert gå iväg till ”Hemmakväll” eller ”Videoshop” för att hyra vår ”rulle” för 39 spänn, typ. Återlämnas påföljande dag, annars böter. Så 1993.

Alltså. Hela musik- och filmetablissemanget beter sig som äkta fantasilösa byråkrater. Här ska inte anpassas till några som helst nya förutsättningar. Duger det inte med att vi gör som vi alltid gjort stämmer vi våra kunder.

Punkt.

Men många med mig skulle gärna betala för smidighet, tillgänglighet och vänligt bemötande. Men översittarfasoner och integritetsinskränkande lagar väcker bara tonåringsreflexer och trots. Oavsett fysisk ålder.

PS Min fru har gett ut en bok som numera finns att ladda ner som ljudbok på TPB. Gör som ni vill, men köper ni boken lovar jag att fixa en dedikation

Vi har alltid lärt oss genom att lyssna på äldres kunskaper och erfarenheter. Det vill säga fram till för ungefär tre generationer sen. Då, när industrialiseringen tog fart på bred front, blev samhällets förändringshastighet så stor att den äldsta generationens visdomar inte längre var relevanta.

Teknikutvecklingen förvandlade farfarsgenerationen till barlast, respekten minskade, den blev ett problem som skulle hanteras.

Särskilt de sista tio åren har detta accentuerats genom Internets massiva genombrott som infrastruktur ur snart sagt alla aspekter och genom globaliseringen av ekonomi och handel.

Världen blev på en gång både tillgänglig och enormt stor. Ur denna väldiga kontaktyta blev det inte svårt att utvälja valfri subkultur, eller intressegemenskap. Ständigt till hands, alltid relevant och precis mitt i prick på kravprofilen. Med 3g-dongeln är den egna specialdesignade världen kontaktbar överallt ifrån.

Och i dessa sociala subsystem utvecklas också språket allt snabbare. Föräldrar berättare att de inte längre hinner höra vad deras tonåringar säger, de pratar för snabbt (och det har inte att göra med ålderförändringar hos föräldrarna). Eller att de har ett förkortningsspråk, baserat på engelska, som utvecklas i chatten ofta inom spel som t ex World of Warcraft: brb, irl, afk etc

De blir kompisar, pratar om det mesta men har ingen aning om var de bor. Inte sällan på engelska, för nån i gänget är inte svensk.

Vi människor har en oerhörd förmåga till anpassning. En av våra starkaste sidor, faktiskt. Men den hastighet med vilken världen förändras just nu har vi aldrig varit ens i närheten av tidigare. Det ska bli verkligt spännande att se om våra psykosociala verktyg klarar av att kompensera det generationsavstånd som obevekligen blir följden av det mobila, ständigt migrerande samhället.

Eller kommer subkulturerna att växa sig så starka att vi faktiskt inte går mot ett globalt språk (engelska och/eller mandarin) utan att det växer fram nya språkstammar, nya digitala regioner. Ett ”Second life” så verkligt det skulle kunna vara? Nya språkliga klyftor som läggs till de gamla.

Jag har ingen aning. Men ett spekulera är ju alltid intressant.

Anders Weijryd vädjar om stöd för kyrkan. Han beskriver regeringens politik mot det svenska salighetsväsendet som vore vi styrda av sossar och kommunister. Men det är den första potenta borgerliga regeringen på länge han beskriver.

Vart är vi på väg?

Nå. Kyrkan behöver mer statliga pengar, alternativt inställda subenvtionsförsämringar, för att hålla dyra och omistliga kulturskatter igång. Rätteligen mer än en halv miljard per år enligt en utredning.

När kyrkan för snart tio år sen separerades från staten var de ju i förhoppningen att hon snarast möjligt skulle börja stå på egna ben. Som allt som har verkligt liv i sig är det till syvende och sist en manifestation av den energi som tillförs av de människor som vill något, som organiserar sig, som offrar något för det de tror på. Mindre av plikt och mer av lust och övertygelse.

Skattefinansierad religiös verksamhet rimmar illa. Stattefinanserad kulturbevarande verksamhet låter något bättre.

Men vad är det kyrkan vill bevara? Byggnader, alltmer felplacerade i terrängen när demografin förändras, alltmer felkonstruerade enligt dagens sätt att interagera och kommunicera i stora lokaler, allt kostsammare att drifta enligt dagens krav på standard.

När våra norrländska bönhus växte fram som svampar ur jorden var det som en följd av energin i väckelsen. Byggnaden var ett monument i sig. Yes we can, fast på västerbottniska! Det samma gäller folkets hus-rörelsen. Nu står båda typerna av hus och förfaller. Tiden har gått förbi. Folket bor någon annanstans, de gör något annat.

Och därför ska de förfalla. De ska bli till nya jordlager som det går att bygga nya byggnader på.

Men dessa allt tommare och betydligt mer motståndskraftiga stenhus, vad gör vi med dem? När folk inte verkar behöva dem, eller den verksamhet som bedrivs i dem egentligen, varför inte låta tidens bila falla också över dem?

Den konstgjorda andningen på en halv miljard per år ger oss på sin höjd den vackra tryggheten av bevara minnet av en folkkyrka, ett fundament, en historia. Vi återvänder till barndomen när vi hör efterklangen, när vi känner den svalkande stenväggskylan när vi en het semesterdag kliver in i en turistkyrka, vi blir återigen tolv när vi hör släpande tramporgelspel. Är det vad vi vill bevara?

Den något skrämmande tanken är om själva kyrkan egentligen håller på att fossiliseras. När de spirande goda anslag som trots allt finns här och var (Umeå Maria församling t ex) vägrar att sprida på sig, när ingen verkar vilja upprepa det som är framgångsrikt, när den offentliga kulturens jantelagstänkande infekterat också de kyrkliga medarbetarna så långt att de egentligen bara tror på staten som garanten för fortsatt verksamhet.

Inte på den helige ande, inte på församlingens samlade kraft, inte på den yttersta domens perspektiv eller tanken på vår egen förestående bortgång.

Utan på procent på varje intjänad hundring. Helst tvångsindriven.

I grunden är kyrkans synliga manifestation på jorden summan av kraften som finns i församlingen. Inte i taxeringsrätten. Förr eller senare blir det så, oavsett om vår ärkebiskop nu ber om nådatid för en halv miljard per år.

Man har hittat ett 47 miljoner år gammalt apskelett. Det heter darwinius masillae men kallas Ida och påstås vara den felande länken mellan apa och människa.

Måsteläsaboken i det här området heter ”Gryning över Kalahari” av Lasse Berg och finns att beställa till det facila priset av 87 kr.

Bland det mest tragiska i tvingas dö en dag är att man inte kommer att få vara med om hur vår kunskap om historien, makrokosmos och mikrokosmos, kommer att förfinas hela tiden, skärpan kommer att ökas steg för steg tills vi förstår allt hur allt utvecklats och hur det hela hänger ihop.

Men gott nog att ha fått vara med om att Ida upptäcktes. Tänk på alla som levde på 1600-talet under den lutherska ortodoxin när predikningarna kunde pågå i timmar och ändå upplevas som veckans höjdpunkt.

”Om jag hade vetat då vad jag nu inte erkänner att jag visste kan jag inte anklagas för att jag inte var medveten om att jag då visste att jag visste att jag inte visste”.

Kort sammanfattning av vad Nacy Pelosi  (talman för det amerikanska representanthuset) sa med anledning av att hon enligt FBI visst hade blivit informerad om tortyrmetoderna efter 9/11.

Sex gånger har jordklotet varit utsatt för utrotningar. Den senaste, för drygt 200 miljoner år sen, tåg kål på runt 96 procent av allt levande. Det kommer också en sjunde.

Nu pratas det om vi måste krympa koldioxidutsläppen med 30 procent eller 80 procent (miljöpartiet). Två grader, inte mer, får den globala genomsnittstemperaturen gå upp.

Om vi inte fixar det kan den sjunde utrotningen slå till.

Men geologisk cyklicitet hör till naturens orubbliga ordning. Jordaxeln lutar sig lite hit eller dit, enorma vulkanutbrott (som år 523) kan närsomhelst skapa fimbulvintrar som sänker genomsnittstemperaturen med många grader globalt och orsakar missväxt under decennier, istider kommer och går. Und so weiter.

Även social cyklicitet  är en aspekt av naturens ordning. De östafrikanska klankulturerna byggde upp klassklyftor mellan de som ägde allt fler djur och de som blev allt fattigare. Men så kom med vissa intervall svår missväxt och utslagning. Allt kunde börja från scratch igen. I den judiska religionen finns det här formulerat i begreppet ”jubelåret”, dvs vart femtionde år skulle hela samhället trycka på reset-knappen. Alla går tillbaka till gå och börjar om spelet.

Fysisk cyklicitet. Många har upplevt att kroppen ”minns”. När någon omistlig person dött, blir milstolparna det år när man själv blir den ålder när den närstående dog, eller den tid på året när det hände. Kroppen sover oroligt, man blir rastlös etc. Ärret är inprogrammerat.

Ekonomisk cyklicitet. Vart tionde år har vi vant oss med att det kommer en lågkonjunktur, och vart femtionde en stor lågkonjunktur. Det är bara då heliga kor kan vidröras. Göran Persson höll med viss accuratess i yxan för snart tjugo år sen. SÖ. Minns någon SÖ? Skolöverstyrelsen. Den la han bara ner, rakt upp och ner. Och vad jag vet har ingen saknat den. I dagens monumentala kris har ingen riktigt vågat peta på arbetsrätten, den hämsko som ligger över vår hospitaliseringskultur och skapar en av europas största ungdomsarbetslösheter. Trygghetströsklarna måste ner. Däremot är skatteparadisen glädjande nog angripa. Kapitalet måste regleras.

Seriehunden Snobben låg och tänkte på det här när han försökte somna på hundkojans tak (fråga mig inte hur han kunde hålla balansen). Eller i hans fall var det has två stora rädslor som plågade honom, dels att en komet skulle trilla ner från himlen och krossa honom och dels att en orm skulle komma slingrande och bita honom. Till slut somnade han med ett förnöjt leende, han föreställde sig då att kometen missade honom och träffade ormen.

Den sjunde utrotningen kanske blir inställd.

När DN:s Maciej Zaremba talar lyssnar man, åtminstone jag. Han är Sveriges i särklass bäste skribent alla kategorier, med en oerhörd trovärdighet. Egentligen är det bara han och ytterligare en handfull som hade kunnat göra den här historien trovärdig.

Någonstans i tornedalen (byn hette Vojakkala vet jag nu) bor en galen zigenarfamilj som terroriserar allt och alla. Regelbundet dyker det upp rapporter om alla de illdåd de begått. De stackars grannarna tvingas flytta, en efter en.

När fem av familjemedlemmarna så dömdes till sammanlagt 22 års fängelse var det väl ändå så att rättvisan till slut vann? Den normala svenska flatheten och snällismen hade till slut fått ge vika för likhet inför lagen, ingen undantagen, inte ens zigenare.

Zarembas lysande reportage visar hur enkelt det är att manipulera press och media, så länge dramaturgin innehåller de rätta säljande ingredienserna.

Den romska familjen var, visar det sig enligt Zarembas artikel, i princip oskyldig eller i varje fall offer för omständigheter de inte kunnat råda över.

Det visar sig att exakt samma krafter som en gång attraherade den vanlige medeltysken till de nazistiska idealen gick att kicka igång i en alldeles vanlig tornedalsk by.

Samma processer som en gång ställde grannar mot varann på Balkan och gav förutsättningar för krig, exakt samma sak har nu hänt i norra Sverige.

Läs texten. Hela händelseförloppet borde vara obligatoriskt studiematerial på gymnasiet.

Men Zarembas avslöjande reser en annan och i grunden långt obehagligare fråga: varför har ingen av lokaltidningarna orkat (eller vågat) skrapa på ytan och berättat Zarembas historia?

Och om de nu missat det här, vad annat har de också missat?

Om det nu är så att den grävande och tålmodigt undersökande journalistiken är lokalpressens enda existensberättigande i dagens flodvåg av internet-levererade gratisnyheter, då har man inte råd att missköta sin kärnverksamhet.

Varför måste en stjärna från Stockholm komma och peta hål på ballongen?

PS. Nu har Haparandabladets vd och ägare Örjan Pekka kommenterat i Medievärlden: “Maciej Zaremba har hittat en bild av Vojakkala som ingen annan hittat, och jag som följt det här väldigt länge tycker inte att den bilden stämmer”.

Zaremba eller Pekka, var så god och välj…

Det Indiska valet är nu klart. Det blev en historisk vattendelare: vänstern gjorde sitt sämsta val på decennier och hindunationalisterna misslyckades med att religiosifiera valet. Det sekulära Kongresspartiet vann en storseger, skriver DN idag.

Världens största demokrati, tillika kärnvapenmakt, hade inte verkligen inte haft råd att hamna i den slippery slope som Pakistan sedan länge befunnit sig i.

Under ytan puttrar ju de gamla religiöst betingade spänningarna oavbrutet. Hinduer (80 procent av befolkningen), muslimer (13 procent), samt buddhister, sikher och jainister ska alla samsas kring ett mycket tungt religionshistoriskt arv. Dessutom alla inhemska muslimska extremister och den maoistiska naxalitgerillan.

Konflikten med Pakistan ligger alltid under ytan och pyr, särskilt efter mumbai-attacken i november som allt tydligare visar kopplingar med religiösa grupperingar i just Pakistan.

När konservativa religiösa krafter på allt fler platser återtar tidigare till det rationella tänkandet och mänskliga rättigheterna förlorat territorium, är det viktigt att hålla kolla på vad som händer i också detta hörn av världen.

Särskilt om det finns kärnvapen i potten. Särskilt som Pakistan försökt hålla talibanerna&co både på plats i sina avlägsna hörn och samtidigt som strategisk resurs för den händelse det skulle behövas några villiga självmordbombare i framtida konflikter med Indien.

Därför har de nu försökt förhandla med dem. ”Nu får swat-dalen om ni stannar där” tycks dealen ha varit. Men de sprängde flickskolorna (kanske förväntat) och gav sig snabbt på nästa distrikt, Buner, och siktade därmed in sig på huvudstaden. Målet är självklart att ta över hela landet.

Vissa kännare menar att talibanreligiositeten är mer eller mindra fernissa, i grunden är det klankulturer med samma vapensmuggling och droghandel som näringar som alltid. Föraktet mot kvinnor och allt västerländskt är däremot sannolikt helt äkta.

För vapensmugglare måste ju trots allt kärnvapen vara det ultimata målet. Betydligt effektivare än kalashnikovs, som de ju är.

Nu finns det trots allt hopp om framtiden för Indien. Kanske blir landet ett av de lokomotiv som kommer att bidra till att dra upp den globala ekonomin på banan igen. Jag tror det.

Och Pakistan verkar äntligen ha insett att det inte går att förhandla med religiösa fanatiker och sätter hårt mot hårt.

Ska vi äntligen börja våga hoppas? (samt köpa några indienfonder igen)

Wafa Sultan läser, på ett fullkomligt magnifikt sätt, lusen av en imam här. Sen jag först såg det här youtubeklippet för nåt år sen, har jag faktiskt aldrig kunnat glömma det. (Enligt New York Times har det visats mer än en miljon gånger). Maken till mental motor får man leta efter. När Wafa varvar upp står blixten stilla. Fyrhjulsdriften ligger ständigt i.

Hon är psykolog. Bor sedan nu rätt länge i USA, men är uppvuxen i Syrien. Hennes kamp mot extrem, politisk islam inleddes 1979 när hennes professor och lärare, Yusef al Yusef, mördades av det Muslimska Brödraskapet inför hennes ögon. ”De sköt hundratals kulor i honom medan de skrek Allahu akbar” berättar hon. ”I det ögonblicket förlorade jag min tro på deras gud, jag började ifrågasätta allt jag lärt mig om vår tro”.

I videon ifråga kritiserar hon muslimer för att behandla icke-muslimer annorlunda, och för att de inte erkänner de framgångar som judar och andra icke-muslimer uppnått tack vare bland annat forskning och tekniska framsteg.

Sultan driver uppfattningen att det pågår ”ett krig mellan modernitet och barbari som Islam kommer att förlora”. Hennes återkommande argument är att ”ingen jude har någonsin genomfört en självmordsbombning i någon tysk restaurang”.

Hennes tes är att ”Islam är fast förankrat i sina läror, som är mer än bara en religion, det är också en politisk ideologi som predikar våld”. 2006 blev Wafa Sultan av Times Magazine utnämnd som en av världens 100 mest inflytelserika människor. I en intervju i ovan nämnda tidning beskrev sig Sultan, något motsägelsefullt, som en muslim som inte bekänner sig till islam.

Det Wafa (och många med henne) missar är alla de moderata, hel- och halvsekulära muslimer som den person jag råkade avnjuta under morgonduschningen (tankar för dagen i p1) för några veckor sedan. Han beskrev sin typ av tro exakt som en majoritet av privatreligiösa etniska svenskar skulle ha gjort.
Då kände jag en identifiering och en värme strömma fram. Det finns trots allt hopp att vi ska kunna mötas i en rationell och förnuftig värld ändå. Det finns såna som jag också på muslimsidan i den här dramaturgin.

Och kanske är det vad som egentligen är huvudproblemet i denna ”clash of civilisations”, nämligen att vi tillåter de svartvita mediedramaturgerna besätta rollerna medan vi vanliga nyanserade tvivlande människor i tystnad trevar oss fram lika osäkert på bägge sidor av Huntingtons frontlinje.

När Muhammed Omar för några månader klev fram som militant muslim blev det ett grundskott mot förhoppningen om en rationell och fredlig relation mellan religionerna. Han var ju den moderata och intellektuella frontfiguren från den muslimska sidan.

Men det är väl två steg fram och understundom ett tillbaka (Omar) som gäller här som överallt annars. Wafa sultan må ha rätt på sitt sätt och Omar kanske också (ur något för mig okänt perspektiv) har rätt, men ingen av deras vägar kommer att leda till förnuftiga dialoger, bara låsningar och eskalering mot krig och konflikt.

Min okände tankarfördagen-kompis däremot, honom tror jag på.

I dagens SvD beskriver alltid intressanta Sanna Rayman så träffande en trist föreläsning om värdegrundsbjojjar som guppar omring. En mycket svåruthärdlig övning, säger hon. Hon vill ju bara jobba liksom. Inget tjafs.

Under ytan kan ana ett litet lätt förakt för den där konsulten. Till slut kommer Sanna fram till att just hennes värdegrund utesluter bl a just meningslöst värdegrundsbojjande och feministiska utbildningar i tramsiga härskartekniker.

Men det är med värdegrunder som med släktingar, man har dem vare sig man vill eller inte. Till och med om man skulle råka vara omedveten om dem.

När man börjar på ett nytt jobb ligger man lågt i början. Kollar in vad det är som gäller på det nya stället. Testar av humornivån, vad man bör och inte bör snacka om på fikat etc. Ja, ni vet. Det är den automatiska värdegrundskollen. Men rätt snart är man färdig att kliva in i det sociala systemet, ta sin roll i orkestern.

På fester får man snart frågan ”hur är det på nya jobbet?”. Det man då säger efter några pilsner avslöjar inte sällan en hel del om den gemensamma värdegrundsdammen man hamnat i. ”Jorå, det är väl ok, men möjligen att…”

Ofta vill man redan i rekryteringen se till att man inte hamnar i galen värdegrundstunna (metaforerna haglar), där avståndet är för stort mellan den människa man tror att man är och det sociala system man tror att en sån människa skulle kunna trivas och växa.

I marknadsföringen sen basuneras inte sällan det företagets sammanfattande kärnvärden ut. Det här driver oss! Köp av oss för såna här är vi!

Företag har alltid en identitet. Värderingar hos ledning och medarbetare kokar alltid ner till en medveten eller omedveten minsta gemensamma värdegrundsnämnare. En mental karta och kompass som man i just det systemet lämpligen bör navigera med.

Det är bara att gilla det läget. Samt att jobba.