Sociala medier är när medarbetare, kunder, partners, klienter och alla tänkbara deltagare i det sociala ekosystemet pratar med varann.

Hur, när och varför är underordnat. Tweetdeck, Twitter, Facebook eller någon av de mer obskyra varianterna, spelar ingen roll. I grunden är det samma teknik. De ger alla addade och utvalda tillgång till det inre livet hos sina kompisar.

Men det här skapar också oro. VD:ar över hela världen är just nu nervösa när medarbetare med måhända tveksam kontroll över sitt tangentbord, börjar ventilera eventuellt kritiska affärshemligheter. VD:n ifråga har ju ingen aning om vem som lyssnar. Kanske finns det spionprogram som övervakar alltihopa och som konkurrenterna kan köpa?

Men, och det är själva poängen med sociala media, ett döende varumärke kan inte räddas genom konstgjord andning. Det är oåterkalleligen och obarmhärtigt exponerat för sanningsspotlighten.

”Värdet på ditt varumärke är vad som sägs när du själv inte är i rummet”. Alltså: det går inte att rädda något som är dött. Därför är det bara de dåliga lärarna som är rädda för prestationslön. Därför är det bara de trötta varumärkena som inte vågar exponera sig.

Därför finns inget att förlora på att acceptera sociala media som kommunikationskanal med sin omvärld. För det som redan är förlorat finns hursomhelst ingen rädding.

Ute på nätet, där människor härjar med det egna varumärket i respektlösa postningar, kommentarer och communities, finns trots allt dialogens möjlighet. Det är en både billigare och mer riskfri arena att möta eventuell kritik på jämfört med traditionella media.

VD:ar och företagsledare tenderar ibland att tycka att hela det där ”internet” inte är ”affärsmässigt”. Men när bredbandspenetrationen i Europa är ungefär 23 procent i snitt (enligt ECTA), med Sverige på dryga 30 procent betyder det att Sverige ligger i europatopp med en praktisk internettillgänglighet på (enligt Synovate) hela 89 procent. Det går alltså inte att bortse från denna monumentala motorväg för kommunikation i alla former.

Det är idag möjligt att ur denna population, i stort sett identisk med befolkningen, vaska fram alla upptänkliga målgrupper.

Ur marknadsföringssynpunkt har alla kanaler för sociala medier sin givna målgrupp. Det gäller bara att välja rätt teknisk plattform (varje land har sina egna preferenser) och modulera fram rätt affärsmodell. Inte så bara, men dock.

”Ok, sociala media hamnar lätt i rubrikerna, men vad har det att göra mina affärer?” Sociala media är en lek, inte seriös affärsverksamhet, tycker en del.

Men faktum är att nätverkande till sin kärna är affärsverksamhet. Man väljer sina ”followers” eller vänner mycket noggrant. Även sådana man inte kände sen tidigare. Via vänners vänner, trial an error, vaskar man fram sitt eget pålitliga nätverk, folk som tenderar att säga intressanta och trovärdiga saker, som svarar på tilltal och som man harmonierar med. Eller så är man så intressant att man kan attrahera stora mängder med followers. Om det är vad man vill.

Förutsatt att själva plattformen som sådan inte tillåts konsumera tiden, blir sociala media ett effektivt verktyg att interagera med sin viktiga omvärld och därmed med sin marknad.

Fördelarna vi får från att exponera varumärket i sociala media är både omfattande och överlägset kostnadseffektiva: medborgarengagemang, varumärkesexponering, direkta kanaler till kunder/leverantörer/intressenter och uppbyggnad av egen image. Det är svårslaget. Det kräver bara engagemang

1. Det är i stort sett gratis att investera i sociala media (ok, frånsett tiden då).

2. Innehållet kostar inte heller mycket. Det huvudsakliga, och det verkligt viktiga, innehållet genereras av användarna själva.

ROI, Return Of Investment, uttyds idag Return Of Involvement.

Den galopperande försämringen av annonsklimatet får allt fler publicister i olika medier och konstellationer att överväga att återigen ta betalt för innehåll. Men är det längre möjligt?

Av och till har försök gjorts men bara undantagsvis lyckats. Amerikanarna har, fiffiga som alltid, skapat uttrycket ”pay wall”.

Ett grundproblem är nämligen att man aldrig har lyckats ta betalt för det som är gratis eller allmänt åtkomligt. Unik affärskritisk information har det gått bra att ta betalt för. DI här hemma och Financial Times är bra exempel.

Men i övrigt har nätet har gett oss allt gratis nu i snart femton år. Går det att göra ogjort? Så fort någon bygger upp en pay wall, slinker besökarna, tillsammans med annonsörerna, vidare till ett ställe som där samma sak är gratis. Det är en naturlag.

Alltså måste hela branscher samordna sig och solidariskt bygga sina murar, samtidigt och med ungefär samma villkor. Men skulle ett sådant projekt vara möjligt? Public Service får ju t ex inte ta betalt, de har ju redan fått det via sin osynliga pay wall – skattsedeln. Det komplicerar bilden.

Branschen tycks vänta på ett ”iPod moment”, som när Steve Jobs i ett slag presenterade iTunes Store och kunde börja tjäna pengar på sätt och vägar ingen trodde möjligt. E-läsare, t ex Amazons Kindle, som ännu inte finns i Sverige? Glöm det. Det är bara en blek digital kopia av den fysiska tidningen. Ingen interaktivitet, ingen återkoppling, ingen 2.0. Ingen framtid.

Det här är alltså ett unikt läge. Det gamla bryts ner och det nya har ännu inte kommit. Vi kanske måste uthärda ett limbo-tillstånd när den hederliga kostsamma junalistiken försvinner och charlataner, töntar och gratistyckare får hantera de stora demoratiska samhällsfrågorna.

Blir det en såpa från TV5 av alltihopa? Eller går hut hem och vi hittar ett sätt att konvertera gammelmedia in i den interaktiva, social mångvägskommunikativa världen?

Ingen vet alternativt den som lever får se.

video3