Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day; Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay, Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way, Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay, Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Ni vet det där programmet på Discovery som berättar hur man gör olika apparater? Det där som man allt som oftast bara zappar förbi. Men när man nån gång stannat till är det nåt där som attraherat, men hittills oklart vad.

Idag kom jag på det. Det är den svenska speakerrösten. Han verkar vara i sextioårsålden och han låter som dom en gång gjorde på tidigt sextiotal. Vi satt där i filmrummet på Brännanskolan i Skellefteå. Det var veckans höjdpunkt. Ljuset dämpades. Flickorna fnittrade i mörkret. Vi satt andäktigt tysta och kollade på introloggorna när maskinisten äntligen gjort sitt. S:et och F:et i svensk Filmindustri fick alltid varann och förenades lyckligt.

Sen kom ”Våren på myren”, ”björnarna vaknar i idet” eller ”trafikvett för ungdomen” i en raspig svartvit trettiominutersfilm. Men allt var beledsagat av en förnumstig (jo, det finns, 4000 träff på Google) speakerröst som lät EXAKT som han som nu spikar ”How it´s made”.

Alla ni som uppnått mogen ålder vet hur det lät.

Det är ett akustiskt möte med det förflutna. Som när jag 2001 åkte upp intjänade SAS-bonuspoäng med en resa till Tallin och tog en lokalbuss. Lycka när jag hörde en Scania 110:s planetväxelljud, precis som det lät i Uppsala under 70-talet innan just samma bussar togs ur trafik och sedermera konverterades till nåt slags bistånd till Estland.

Ett kärt återhörande det också.

Invandrare i Vännäs har blivit angripna av en grupp ungdomar. Samhälle, media och myndigheter är i uppror och markerar bestämt. ”Det här ska vi inte tillåta” ”Det här ska inte hända igen…”. Folk demonstrerar.

Svd kommenterar idag Vännäsincidenten med ett fördjupande reportage.

Den billiga dramaturgin är i grunden den att svartmuskig arab misshandlar oskyldig (högst troligt) svensk flicka. Kanske hade hon ovetande kränkt hans bisarra medeltida uppfattning om heder? Vad vet man. Och ut rycker stolta svenska unga män som ska försvara sin flicka, deras gemensamma framtida genbank.

Hela upplägget är som hämtat från neanderthalarnas tid. Spiralen av redan färdigskrivna repliker och känslor sätts igång. Och, kan man tänka sig, alla hoppar villigt och glatt i sina respektive roller.

Men om femhundra år, när vi alla har migrerat fram en neutralt cappuchinofärgad hud och konverserar obesvärat på mandarin, eller möjligen engelska, kommer vi att se tillbaka på 2000-talet som den besvärliga period när våra flertuseråriga kulturella tankemönster baxades samma till en gemensam värdegrund, ett samvetande som till slut ledde till ett globalt socialt system i balans.

Det är bara vägen dit som är svår.

En attityd är en inställning till något. Den är vad vi känner, vad vi faktiskt vet om objektet ifråga och vår benägenhet att agera. Men hur vi faktiskt handlar är mer en spegling av vår benägenhet att rätta oss efter vad som är politiskt korrekt (pk) snarare än av det hur vi innerst inne tycker. Särskilt om det är inom ett känsligt område. Som invandring t ex. Det är alltså inte sällan en skillnad mellan vad vi säger att vi tycker (pk) och hur vi verkligen tycker.

Politiker styrs av sin strävan efter makt och att överleva. Därefter av sin ideologi. Om nu staten säger här är en påse pengar till en kommun tenderar politikerna i den kommunen naturligtvis att tacka och ta emot och hoppas att eventuella problem löser sig av sig själva. Det är alltid politiskt korrekt att ta emot invandrare. Och när ideologin är ok och det kommer en påse pengar är ju beslutet förhållandevis enkelt.

Men tillbaka till attityderna. Socialpsykologiskt är vårt släkte 200.000 år gammalt. Vi har i alla dessa år (utom de sista ca 3000) brett ut oss över jordens yta med en hastighet av några mil per generation. Men nu beslutar politiker plötsligt att samhällen där burträskare hittills varit det mest exotiska insalget, ska ställas öga mot öga mot främlingar som man inte har ett skvatt gemensamt med.

Vi har under vårt släktes utveckling inte behövt utveckla sociala verktyg effektiva nog för att snabbt väva ihop extremt disparata världar i ett och samma referenssytem. Inga fredliga i alla fall. Och det blir för arbetsamt att leva och navigera i ett socialt system där det finns flera uppsättningar av både kartor och kompasser. Ett socialt system förutsätter förutsägbarhet för att vara stabilt.

Därför uppstår oro. Inte av elakhet eller ondska. Utan av oförmåga att hantera, att integrera.

Men när myndigheter och politiker inte har kontakt nog med sina uppdragsgivare (medborgarna) eller kunskap nog om hur svår verklig integration är, kan sådant som i Vännäs inträffa. För de flesta ungdomar var upploppen inga nyheter. De var inte förvånade. De hade gjort anmälningar. Men myndigheterna var mestadels oförstående. Vi hade ingen aning, sa de.

Den stora faran är dessutom inte händelsen i sig, utan att extremkrafterna får vatten på kvarnen och får sin världsbild bekräftad. Samt att de välkommande och integrerande krafterna blir brända samtidigt som de invandrande också blir rädda och flyr till tryggheten i Rosengråd och utvecklar subkulturer och hämndkänslor.

Men om femhundra år har vi löst det här. Det är bara just nu som det är jobbigt.