I dagens SvD beskriver alltid intressanta Sanna Rayman så träffande en trist föreläsning om värdegrundsbjojjar som guppar omring. En mycket svåruthärdlig övning, säger hon. Hon vill ju bara jobba liksom. Inget tjafs.

Under ytan kan ana ett litet lätt förakt för den där konsulten. Till slut kommer Sanna fram till att just hennes värdegrund utesluter bl a just meningslöst värdegrundsbojjande och feministiska utbildningar i tramsiga härskartekniker.

Men det är med värdegrunder som med släktingar, man har dem vare sig man vill eller inte. Till och med om man skulle råka vara omedveten om dem.

När man börjar på ett nytt jobb ligger man lågt i början. Kollar in vad det är som gäller på det nya stället. Testar av humornivån, vad man bör och inte bör snacka om på fikat etc. Ja, ni vet. Det är den automatiska värdegrundskollen. Men rätt snart är man färdig att kliva in i det sociala systemet, ta sin roll i orkestern.

På fester får man snart frågan ”hur är det på nya jobbet?”. Det man då säger efter några pilsner avslöjar inte sällan en hel del om den gemensamma värdegrundsdammen man hamnat i. ”Jorå, det är väl ok, men möjligen att…”

Ofta vill man redan i rekryteringen se till att man inte hamnar i galen värdegrundstunna (metaforerna haglar), där avståndet är för stort mellan den människa man tror att man är och det sociala system man tror att en sån människa skulle kunna trivas och växa.

I marknadsföringen sen basuneras inte sällan det företagets sammanfattande kärnvärden ut. Det här driver oss! Köp av oss för såna här är vi!

Företag har alltid en identitet. Värderingar hos ledning och medarbetare kokar alltid ner till en medveten eller omedveten minsta gemensamma värdegrundsnämnare. En mental karta och kompass som man i just det systemet lämpligen bör navigera med.

Det är bara att gilla det läget. Samt att jobba.

DN beskriver  socialstyrelsens ”Hälso- och sjukvårdsrapport 2009” som en larmrapport.

Människor som har det dåligt i livet får sämre vård, heter det. Orsaken till det är att vården arbetar efterhjälpande istället för förebyggande. Därför ska vården börja arbeta mer förebyggande.

Så enkelt sagt och tänkt att man kan undra vilken skrubb de tre byråkraterna suttit i under rapportarbetet.

Alltså. Vården arbetar idag för mycket med att släcka akuta bränder och för lite med att bygga mer brandsäkra hus. Bildligt talat.

Ska man alltså minska ner på det akuta opererandet och börja informera mer om livsstilsfaktorer? För det kan ju inte finnas mer pengar att gräva fram när det ju nu ska sparas hysteriskt och skärs ner överallt i vården.  Så var finns logiken?

Och så säger rapporten att bemötandet är uppåt väggarna i vården. Ointresserade, snäsiga och nonchalanta människor sitter där och menar att medborgarna bara ska vara tacksamma för att de får komma till.

Problemet är ju att det bara finns ”en vård”. Man kan inte som medborgare sätta ner klacken och säga ”Det här tänker jag inte stå ut med, nu byter jag vård”.

Jovisst, det kommer ett fritt vårdval, det finns redan söderut. Men här uppe i Västerbotten är det ännu osett. Vänstern bromsar allt de kan och vinner de nästa val är det inte osannolikt att det blir återställning.

Grundproblemet med offentlig vård är incitamentsstrukturen. Det är inte genom att göra något de når resultat. Det är genom att inte göra något (och därmed förbruka mindre resurser) som de når resultat.  Köer må vara jobbiga men under tiden folk står i dem händer det att de a) tillfrisknar spontat och b) dör bort av sig själva. I båda fallen uppstår en besparing.

Men, finns inga alternativ måste de ju stå där och spara pengar.