Wafa Sultan läser, på ett fullkomligt magnifikt sätt, lusen av en imam här. Sen jag först såg det här youtubeklippet för nåt år sen, har jag faktiskt aldrig kunnat glömma det. (Enligt New York Times har det visats mer än en miljon gånger). Maken till mental motor får man leta efter. När Wafa varvar upp står blixten stilla. Fyrhjulsdriften ligger ständigt i.

Hon är psykolog. Bor sedan nu rätt länge i USA, men är uppvuxen i Syrien. Hennes kamp mot extrem, politisk islam inleddes 1979 när hennes professor och lärare, Yusef al Yusef, mördades av det Muslimska Brödraskapet inför hennes ögon. ”De sköt hundratals kulor i honom medan de skrek Allahu akbar” berättar hon. ”I det ögonblicket förlorade jag min tro på deras gud, jag började ifrågasätta allt jag lärt mig om vår tro”.

I videon ifråga kritiserar hon muslimer för att behandla icke-muslimer annorlunda, och för att de inte erkänner de framgångar som judar och andra icke-muslimer uppnått tack vare bland annat forskning och tekniska framsteg.

Sultan driver uppfattningen att det pågår ”ett krig mellan modernitet och barbari som Islam kommer att förlora”. Hennes återkommande argument är att ”ingen jude har någonsin genomfört en självmordsbombning i någon tysk restaurang”.

Hennes tes är att ”Islam är fast förankrat i sina läror, som är mer än bara en religion, det är också en politisk ideologi som predikar våld”. 2006 blev Wafa Sultan av Times Magazine utnämnd som en av världens 100 mest inflytelserika människor. I en intervju i ovan nämnda tidning beskrev sig Sultan, något motsägelsefullt, som en muslim som inte bekänner sig till islam.

Det Wafa (och många med henne) missar är alla de moderata, hel- och halvsekulära muslimer som den person jag råkade avnjuta under morgonduschningen (tankar för dagen i p1) för några veckor sedan. Han beskrev sin typ av tro exakt som en majoritet av privatreligiösa etniska svenskar skulle ha gjort.
Då kände jag en identifiering och en värme strömma fram. Det finns trots allt hopp att vi ska kunna mötas i en rationell och förnuftig värld ändå. Det finns såna som jag också på muslimsidan i den här dramaturgin.

Och kanske är det vad som egentligen är huvudproblemet i denna ”clash of civilisations”, nämligen att vi tillåter de svartvita mediedramaturgerna besätta rollerna medan vi vanliga nyanserade tvivlande människor i tystnad trevar oss fram lika osäkert på bägge sidor av Huntingtons frontlinje.

När Muhammed Omar för några månader klev fram som militant muslim blev det ett grundskott mot förhoppningen om en rationell och fredlig relation mellan religionerna. Han var ju den moderata och intellektuella frontfiguren från den muslimska sidan.

Men det är väl två steg fram och understundom ett tillbaka (Omar) som gäller här som överallt annars. Wafa sultan må ha rätt på sitt sätt och Omar kanske också (ur något för mig okänt perspektiv) har rätt, men ingen av deras vägar kommer att leda till förnuftiga dialoger, bara låsningar och eskalering mot krig och konflikt.

Min okände tankarfördagen-kompis däremot, honom tror jag på.