Anders Weijryd vädjar om stöd för kyrkan. Han beskriver regeringens politik mot det svenska salighetsväsendet som vore vi styrda av sossar och kommunister. Men det är den första potenta borgerliga regeringen på länge han beskriver.

Vart är vi på väg?

Nå. Kyrkan behöver mer statliga pengar, alternativt inställda subenvtionsförsämringar, för att hålla dyra och omistliga kulturskatter igång. Rätteligen mer än en halv miljard per år enligt en utredning.

När kyrkan för snart tio år sen separerades från staten var de ju i förhoppningen att hon snarast möjligt skulle börja stå på egna ben. Som allt som har verkligt liv i sig är det till syvende och sist en manifestation av den energi som tillförs av de människor som vill något, som organiserar sig, som offrar något för det de tror på. Mindre av plikt och mer av lust och övertygelse.

Skattefinansierad religiös verksamhet rimmar illa. Stattefinanserad kulturbevarande verksamhet låter något bättre.

Men vad är det kyrkan vill bevara? Byggnader, alltmer felplacerade i terrängen när demografin förändras, alltmer felkonstruerade enligt dagens sätt att interagera och kommunicera i stora lokaler, allt kostsammare att drifta enligt dagens krav på standard.

När våra norrländska bönhus växte fram som svampar ur jorden var det som en följd av energin i väckelsen. Byggnaden var ett monument i sig. Yes we can, fast på västerbottniska! Det samma gäller folkets hus-rörelsen. Nu står båda typerna av hus och förfaller. Tiden har gått förbi. Folket bor någon annanstans, de gör något annat.

Och därför ska de förfalla. De ska bli till nya jordlager som det går att bygga nya byggnader på.

Men dessa allt tommare och betydligt mer motståndskraftiga stenhus, vad gör vi med dem? När folk inte verkar behöva dem, eller den verksamhet som bedrivs i dem egentligen, varför inte låta tidens bila falla också över dem?

Den konstgjorda andningen på en halv miljard per år ger oss på sin höjd den vackra tryggheten av bevara minnet av en folkkyrka, ett fundament, en historia. Vi återvänder till barndomen när vi hör efterklangen, när vi känner den svalkande stenväggskylan när vi en het semesterdag kliver in i en turistkyrka, vi blir återigen tolv när vi hör släpande tramporgelspel. Är det vad vi vill bevara?

Den något skrämmande tanken är om själva kyrkan egentligen håller på att fossiliseras. När de spirande goda anslag som trots allt finns här och var (Umeå Maria församling t ex) vägrar att sprida på sig, när ingen verkar vilja upprepa det som är framgångsrikt, när den offentliga kulturens jantelagstänkande infekterat också de kyrkliga medarbetarna så långt att de egentligen bara tror på staten som garanten för fortsatt verksamhet.

Inte på den helige ande, inte på församlingens samlade kraft, inte på den yttersta domens perspektiv eller tanken på vår egen förestående bortgång.

Utan på procent på varje intjänad hundring. Helst tvångsindriven.

I grunden är kyrkans synliga manifestation på jorden summan av kraften som finns i församlingen. Inte i taxeringsrätten. Förr eller senare blir det så, oavsett om vår ärkebiskop nu ber om nådatid för en halv miljard per år.