Kyrkans nära förestående bortgång
Anders Weijryd vädjar om stöd för kyrkan. Han beskriver regeringens politik mot det svenska salighetsväsendet som vore vi styrda av sossar och kommunister. Men det är den första potenta borgerliga regeringen på länge han beskriver.
Vart är vi på väg?
Nå. Kyrkan behöver mer statliga pengar, alternativt inställda subenvtionsförsämringar, för att hålla dyra och omistliga kulturskatter igång. Rätteligen mer än en halv miljard per år enligt en utredning.
När kyrkan för snart tio år sen separerades från staten var de ju i förhoppningen att hon snarast möjligt skulle börja stå på egna ben. Som allt som har verkligt liv i sig är det till syvende och sist en manifestation av den energi som tillförs av de människor som vill något, som organiserar sig, som offrar något för det de tror på. Mindre av plikt och mer av lust och övertygelse.
Skattefinansierad religiös verksamhet rimmar illa. Stattefinanserad kulturbevarande verksamhet låter något bättre.
Men vad är det kyrkan vill bevara? Byggnader, alltmer felplacerade i terrängen när demografin förändras, alltmer felkonstruerade enligt dagens sätt att interagera och kommunicera i stora lokaler, allt kostsammare att drifta enligt dagens krav på standard.
När våra norrländska bönhus växte fram som svampar ur jorden var det som en följd av energin i väckelsen. Byggnaden var ett monument i sig. Yes we can, fast på västerbottniska! Det samma gäller folkets hus-rörelsen. Nu står båda typerna av hus och förfaller. Tiden har gått förbi. Folket bor någon annanstans, de gör något annat.
Och därför ska de förfalla. De ska bli till nya jordlager som det går att bygga nya byggnader på.
Men dessa allt tommare och betydligt mer motståndskraftiga stenhus, vad gör vi med dem? När folk inte verkar behöva dem, eller den verksamhet som bedrivs i dem egentligen, varför inte låta tidens bila falla också över dem?
Den konstgjorda andningen på en halv miljard per år ger oss på sin höjd den vackra tryggheten av bevara minnet av en folkkyrka, ett fundament, en historia. Vi återvänder till barndomen när vi hör efterklangen, när vi känner den svalkande stenväggskylan när vi en het semesterdag kliver in i en turistkyrka, vi blir återigen tolv när vi hör släpande tramporgelspel. Är det vad vi vill bevara?
Den något skrämmande tanken är om själva kyrkan egentligen håller på att fossiliseras. När de spirande goda anslag som trots allt finns här och var (Umeå Maria församling t ex) vägrar att sprida på sig, när ingen verkar vilja upprepa det som är framgångsrikt, när den offentliga kulturens jantelagstänkande infekterat också de kyrkliga medarbetarna så långt att de egentligen bara tror på staten som garanten för fortsatt verksamhet.
Inte på den helige ande, inte på församlingens samlade kraft, inte på den yttersta domens perspektiv eller tanken på vår egen förestående bortgång.
Utan på procent på varje intjänad hundring. Helst tvångsindriven.
I grunden är kyrkans synliga manifestation på jorden summan av kraften som finns i församlingen. Inte i taxeringsrätten. Förr eller senare blir det så, oavsett om vår ärkebiskop nu ber om nådatid för en halv miljard per år.
10 comments
Helt rätt Sven-Åke. Dessutom så ser vi inte ett spår av rationaliseringar med fokus på förstärkt kundnytta och kundernas långsiktiga behov. utbudet av gudstjänster, är på samma tider, lokalrationalisering obefintlig, arbetsmiljön och arbetsledning bland de sämsta i landet. Sammanslagning av församlingar, sälj ut kyrkor, fokusera på mjuka värden, kärnan i verksamheten och inte de kalla byggnaderna. I Holland ser vi många kyrkor som omvandlats till konstmuseer, lägenheter mm. Detsamma i Dublin. en central turistinformation ligger i en kyrka, andra ombyggda till ateljeer och lägenheter. Gör de kvarvarande kyrkorna levande i stället för att kräva statligt stöd för att putsa fasaden!
Anders
Ja du. Det finns egentligen inget som tyder på något annat. Håller med Anders (är den NV?) som vikten at avv fokusera på verksamheten och inte tegelstenarna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera; är det viljan det är fel på? Orkar vi inte, eller brinner vi inte tillräcligt för vårt församlingsliv. Om vi gjorde det – och hade en sån mäktig lokal till förfogande – skulle vi då inte jobba oss blodiga.
Men visst, om du visste på vilka ömma tår du går på. I min församling pågår just nu en omvälvande lokal/verksamhetsdiskussion. Kyrka vs EFS…eller om det var ett plus emellan.
Gillar att du rör om och ifrågasätter. Det smärtar att måste göra sig av med hus och även om jag inte har så personligt starka historiskt kopplingar till det missionshus i den by jag bor i så är det ändå med lita darr på hjärtat jag ser fram mot de år då EFS-föreningen inte orkar driva huset. Så mycket timmar och och liv som är nedlagt där.
Men som du skriver så står inte hus för evigt och kanske inte heller organisationer. Men eftersom så mycket känslor och minnen är inblandade i husen är det inte lätt att gå vidare.
Fast vi måste. Mod, kamrater och syskon, mod.
Bra skrivet Sven-Åke, men jag håller inte med dig. Visst skulle vi klara oss som kyrka genom att hyra in oss i jympasalar eller slå upp tält, men nu finns byggnaderna där och det är ju sant vad ÄB skriver; de gamla kyrkobyggnaderna i sig rymmer en andlighet som bär över tiden och ger tröst i den som är. Klart det fanns en naivitet när den fria kyrkan formades under tron på fortsatt famnbärande av Göran PErssons socialdemokrati. Men nu står vi där, och jag menar ändå att just i detta – Svenska kyrkans krav på sig (enl kyrkolagen) att vara rikstäckande och finnas där människor finns – måste ansvaret delas mellan kyrkan och staten. Varför? Så att kyrkan kan ägna sig åt det som naturligtvis även ÄB (kanske mer än många) är medveten om är den egentliga uppgiften.
Gunnar,
”de gamla kyrkobyggnaderna rymmer en andlighet i sig som bär över tiden och ger tröst i den som är.”
Jo, de har en laddning för oss som låtit oss laddas av symbolvärlden, frivilligt eller ofrivilligt. Vi, födda femtio och kanske också sextiotalet var inom skotthåll för den prepareringen. Men de som kommer efter oss?
”Klart det fanns en naivitet när den fria kyrkan formades under tron på fortsatt famnbärande av Göran PErssons socialdemokrati. Men nu står vi där, och jag menar ändå att just i detta – Svenska kyrkans krav på sig (enl kyrkolagen) att vara rikstäckande och finnas där människor finns”
Varför måste kyrkolagen vara rätt? Det är väl inget axiom? Rikstäckande geografiskt antar jag avses här, ett nätverk av byggnader där det bedrivs verksamhet enligt svenska kyrkans ordning. Men här argumenterar ju jag för att detta nät inte längre är relevant – geografiskt står kyrkan kvar mitt i byn där byn låg förr i tiden. När byn flyttat till stan står stenhuset fortfarande kvar där och kostar.
”(Därför) måste ansvaret delas mellan kyrkan och staten. Varför? Så att kyrkan kan ägna sig åt det som naturligtvis även ÄB (kanske mer än många) är medveten om är den egentliga uppgiften.”
Alltså betala bort dököttet, transportkostnaden, så kan kyrkan ägna sig åt det egentliga uppdraget. Hmm. Min erfarenhet är att det stannar vid ytan och förvaltandet i alla fall. Hur mycket pengar man än får, kommer man aldrig att våga premiera entreprenörskap och nytänkande. Men det är ju en kulturfråga. Du är ett exempel på ett undantag. Du är en av hundra, kanske femhundra, som vågar och vill. Det är möjligen då ett gott betyg då att du fått en position där du kan påverka. Någon som valde dig har visat mod. Men når du fram? Får du efterföljare? Blir det en kritisk massa?
Tyvärr tvivlar jag.
Kan man inte fixa nån överlåtelse av byggnadsansvaret till Riksantikvarieämbetet, så slipper kyrkan den ryggsäcken och kan koncentrera sig på huvudverksamheten. Likadant med begravningsväsendet förresten.
Sven-Åke ; tack! Ulf; Riksantikvarieämbetet ser oftast bara de rent kulturella och antikvariska värdena i byggnaden och vill därmed tvinga kyrkan att anpassa verksamheten efter det. Thats a problem. I Wales, for example, har man inte samma problem – däremot fler kyrkor än människor (fast färre än får). Där blir kyrkor spelhallar OCH gudstjänstlokal, festvåning OCH gudstjänstlokal osv. Vi kommer att hamna där. Sven-Åke – alla undersökningar jag läst visar att även yngre än 50+ älskar kyrkobyggnaden (de som är mest emot rock i kyrkan är ju ungdomar, de vill att lokalen ska behålla sin “helighet”…). Alltså måste vi befria byggnaden från RIksantivarieämbetet och få frihet att göra den till ett rum för Längtan. Skriver jag, lätt romantiserande, från Uppsala där vi har en katedralfromhet som inte minst lockar unga; alla ryms, kom och gå när du vill, Gud är alltid nära. Amen
Gunnar: Uppsala och Mikaelskyrkan mitten av sjuttiotalet med Figge Sidvall vid rodret. En präst som levde sin tro, som var sin församling, som strålade allt vackrare ju mer han iklädde sig sin prästskrud.
Sådan vill jag minnas den svenska kyrkan i sitt esse.
Jag har en bok jag fick av honom, “svenske prestmän” från sent artonhundratal. Men bara att den är en gåva av honom gör att den aldrig kan kastas.
Kan Figge komma i ny skepnad? I stor upplaga?
[...] för att se till att de gamla kyrkorna inte förföll. Så är det fortfarande och jag läser hos en av de personer som gjort samma resa som jag gjort, Sven-Åke B, att ärkebiskop Anders [...]
Great post! Just wanted to let you know you have a new subscriber- me!
Leave a Comment