Om fildelning och vuxet trots
Tele2 ska spara ip-nummer i minst två veckor säger svenskan idag.
”Vi har inget intresse av att underlätta olaglig fildelning. Upphovsrättsinnehavares rättigheter ska värnas på internet såväl som i andra sammanhang.”
Så fint. Margot Wallström skriver i ett brev till sin chef att det är dags för EU att ta på sig ledartröjan här
Två saker är riktigt intressanta med fildelning.
1. Vi, även jag, har alltid ”fildelat”.
Jag minns så väl sommaren 1967 och Sargent Pepper med Beatles hade kommit. Jag jobbade med att klippa gräs på kyrkogården. Första lönen gick till att köpa skivan. Den var ett mirakel. Jag svävade som på moln och alla låtar gick runt i huvudet hela tiden.
Så kom en av de äldre killarna och frågade om jag kunde kopiera över skivan till ett rullband (ja, ja, det var före kassetterna). Självklart, sa jag.
Det tog ett antal kvällars mixtrande innan jag fattat vilka lösa tåtar som skulle in i vilka av DIN-kontaktens små hål. Men till slut kunde jag leverera bandet.
Sedan dess har jag och andra i decennier gjort partyband, blandband etc som kopierats i många generationer tills diskanten alldeles försvunnit och nätbrummet helt tagit över det nedre registret. Men den tekniska kvaliteten var alltid underordnad musikupplevelsen.
Även på senare år, långt efter datorns inträde i tillvaron, har fildelandet fortsatt. Torgny Lindgren har läst in en liten novell, Belsassars gästabud, på renaste skelleftebondska. Någon måste för länge sen ha spelat in Torgny på någon mycket lokal tillställning (språket är helt obegripligt för alla som inte är från nordöstra västerbottens landsbygd och äldre än femtio år). Sedan har denna omistliga historia kopierats i oändliga kasettbandsgenerationer.
Så när datorn och internet gjorde Napster möjligt och mp3-tekniken snudd på förlustfri komprimering till verklighet, var det ingen som såg särskilt stor skillnad mellan blandbandskopieringen och nedladdning. Visst, kvaliteten var lika bra som originalet, men den lilla kvalitetsförlusten under kassett-eran hade inte upplevts som problematisk.
Till slut, många tekniska plattformar senare bryter FRA-debatten ut. Björn Ulvaeus från ABBA kliver fram i Newsmill och säger ”Ska det vara så jävla svårt att fatta att man måste betala för sig”. Jan Guillou säger ungefär samma sak.
Och alla vi notoriska fildelare sedan decennier slår ut med händerna och undrar vad som egentligen är nytt. (ja, ja kvaliteten, men den var ju inte huvudsaken)
2. ”Allt-genast-nu”-principen har fått till konsekvens att vi inte i förväg ids identifiera vilka tv-program vi skulle tänkas gilla, hålla koll på när de sänds och sedan orka ställa in (var är manualen?) den inspelningsbara dvd:n så att allt fastnar i hårddisken. Men upptäcker vi nåt som är intressant i det tredje programmet i en serie på tolv, vill vi ju se allt från start. Men det går inte. Inte om men inte fildelar. På iTunes, den smartaste och bäst fungerande tekniken för laglig kommersiell ”fildelning”, kan man endast amerikaner köpa filmer och tv-serier.
Vi övriga ska alltså vackert gå iväg till ”Hemmakväll” eller ”Videoshop” för att hyra vår ”rulle” för 39 spänn, typ. Återlämnas påföljande dag, annars böter. Så 1993.
Alltså. Hela musik- och filmetablissemanget beter sig som äkta fantasilösa byråkrater. Här ska inte anpassas till några som helst nya förutsättningar. Duger det inte med att vi gör som vi alltid gjort stämmer vi våra kunder.
Punkt.
Men många med mig skulle gärna betala för smidighet, tillgänglighet och vänligt bemötande. Men översittarfasoner och integritetsinskränkande lagar väcker bara tonåringsreflexer och trots. Oavsett fysisk ålder.
PS Min fru har gett ut en bok som numera finns att ladda ner som ljudbok på TPB. Gör som ni vill, men köper ni boken lovar jag att fixa en dedikation
May 21, 2009 2 Comments
Det analoga livet afk
Vi har alltid lärt oss genom att lyssna på äldres kunskaper och erfarenheter. Det vill säga fram till för ungefär tre generationer sen. Då, när industrialiseringen tog fart på bred front, blev samhällets förändringshastighet så stor att den äldsta generationens visdomar inte längre var relevanta.
Teknikutvecklingen förvandlade farfarsgenerationen till barlast, respekten minskade, den blev ett problem som skulle hanteras.
Särskilt de sista tio åren har detta accentuerats genom Internets massiva genombrott som infrastruktur ur snart sagt alla aspekter och genom globaliseringen av ekonomi och handel.
Världen blev på en gång både tillgänglig och enormt stor. Ur denna väldiga kontaktyta blev det inte svårt att utvälja valfri subkultur, eller intressegemenskap. Ständigt till hands, alltid relevant och precis mitt i prick på kravprofilen. Med 3g-dongeln är den egna specialdesignade världen kontaktbar överallt ifrån.
Och i dessa sociala subsystem utvecklas också språket allt snabbare. Föräldrar berättare att de inte längre hinner höra vad deras tonåringar säger, de pratar för snabbt (och det har inte att göra med ålderförändringar hos föräldrarna). Eller att de har ett förkortningsspråk, baserat på engelska, som utvecklas i chatten ofta inom spel som t ex World of Warcraft: brb, irl, afk etc
De blir kompisar, pratar om det mesta men har ingen aning om var de bor. Inte sällan på engelska, för nån i gänget är inte svensk.
Vi människor har en oerhörd förmåga till anpassning. En av våra starkaste sidor, faktiskt. Men den hastighet med vilken världen förändras just nu har vi aldrig varit ens i närheten av tidigare. Det ska bli verkligt spännande att se om våra psykosociala verktyg klarar av att kompensera det generationsavstånd som obevekligen blir följden av det mobila, ständigt migrerande samhället.
Eller kommer subkulturerna att växa sig så starka att vi faktiskt inte går mot ett globalt språk (engelska och/eller mandarin) utan att det växer fram nya språkstammar, nya digitala regioner. Ett ”Second life” så verkligt det skulle kunna vara? Nya språkliga klyftor som läggs till de gamla.
Jag har ingen aning. Men ett spekulera är ju alltid intressant.
May 21, 2009 1 Comment
