Med anledning av en mailväxling med en kompis har jag återvänt till en av min ungdoms viktigaste texter, nämligen “Bröderna Karamazov” av Dostojevskij.

Det finns fyra huvudpersoner i boken. Bröderna Aleksej (även kalald Aljosja), Ivan och Dmitrij Fjodorovitj och deras gemensamma fader Fjodor Pavlovitj.

Fjodor Pavlovitj karaktäriseras av en nästan apatisk inställning till människor och deras lidanden. Han tror att allt en människa behöver göra är att försäkra sig om sin egen välfärd och sedan fullständigt strunta i vilka följder detta får för andra människor. Fjodor är en kallblodig kapitalist och beskrivs av familj och tjänstefolk som en ytterst snål människa, en kallt beräknande ateistisk ensamvarg.

Aljosja är en mycket ung man, 19 vårar, och Dostojevskijs huvudkaraktär. Han är genomgod, starkt troende och fungerar som de andra brödernas samvete. Han är en utmärkt människokännare och  tycks införstådd med vad som pågår i människors själar. Han symboliserar den troende och dennes kärlek till omvärlden.

Dmitrij har en annan mor än Aleksej och Ivan. Fadern hade under hans uppväxt fullständigt ignorerat honom. Dmitrij är en impulsiv, rättskaffens och svartsjuk man. Han saknar utbildning. I vuxen ålder blev han berövad sitt rättmätiga arv av sin far och relationen mellan de båda är minst sagt ansträngd och när de båda förälskar sig i en elak kvinna blir saken än värre. Det hela kulminerar i att fadern blir mördad och Dmitrij oskyldigt dömd till 20 års straffarbete.

Ivan är en vetenskapens och ateismens man. Förenklat går hans tankebanor ut på att “Om gud inte finns är allting tillåtet”. Utan ett livets sista domslut är människan fri att begå alla möjliga sorters illgärningar fullständigt ostraffat, om alltså gud inte existerar. Han vill genom detta argument spekulera i hur ett samhälle (i dåtidens Ryssland) möjligen behöver kristendomen för att kunna fungera, men att tron, utöver denna instrumentella funktion, är fullständigt osann och ovetenskaplig.

I novellen ”Storinkvisitorn” låter Dostjevskij den intellektuelle ateisten Ivan Karamazov, i sin text gestalta den gudlösa verkligheten.

Handlingen i Ivans novell utspelar sig i Sevilla på sextonhundratalet. Det är dagen efter ett hundratal kättare av storinkvisitorn har bränts på bål ”ad majorem gloriam Dei”.

Då uppenbarar sig plötsligt Kristus. Han kommer sakta, nästan omärkligt, och ändå känns han genast igen av alla. Barnen strör blommor på hans väg, folket sjunger Hosianna. Han stannar på trappan till katedralen. Ett sorgetåg går förbi. Det är en liten flicka som har dött. Mamman till flickan ser också att det är Kristus och ber honom att uppväcka den lilla. Och undret inträffar.

I samma ögonblick passerar kardinalen. Han är nära de nittio, med skinntorra drag och djupt liggande ögon. Han ser dem ställa ner kistan vid Jesu fötter, han ser barnet resa sig upp, och hans ansikte mörknar. Hans ögon glöder. Han befaller vakterna att gripa Jesus.

Och så stor är hans makt, så totalt är folket kuvat i skräckslagen lydnad att de genast gör rum för vakterna som under tystnad tar Jesus till fånga och för bort honom. Folket bugar sig, kardinalen välsignar dem och går sin väg.

Men när dagen är slut och Spaniens mörka och varma natt lagt sig över Sevilla, infinner sig kardinalen hos sin fånge i inkvisitionens fängelse.

Kardinalen håller där en regelrätt straffpredikan för Jesus. Han anklagar honom för att ha avvisat evangeliernas tre frestelser i stället för att gå med på djävulens förslag och därmed ge världshistorien ett helt nytt förlopp. “För i dessa frågor förutsägs mänsklighetens senare öden, och i dem ingår alla människonaturens olösta historiska motsägelser”.

Den första frestelsen är när djävulen ber Jesus förvandla stenarna till bröd och Jesus svarar att människan inte lever endast av bröd.

“Glömde Du att människan föredrar till med döden före det fria valet mellan gott och ont?” säger storinkvisitorn till Jesus.  ”I stället för att ge människan en fast grund att stå på valde du något som helt och hållet överstiger hennes förmåga? I stället för att följa den gamla lagen måste människan hädanefter med fritt hjärta avgöra vad som är gott och ont med Dig som sitt enda föredöme. Visste Du då inte att hon till slut skulle avvisa Ditt föredöme och Din sanning om hon måste tyngas av det fria valets fruktansvärda börda?”

I den andra frestelsen ber Den onde Jesus att störta sig utför klippan och låta änglarna rädda honom så att människorna kan se att han är den utvalde. På detta svarar Jesus att man inte ska fresta Gud. Tecknen och undrens gudstro är inte religion utan vidskepelse. Detta är en svår sanning att uthärda. Kristus har återigen överskattat människan och därigenom, menar kardinalen, gjort orätt:

“Det finns bara tre makter som kan besegra dessa upprorsmakarens samveten och göra dem lyckliga. Det är makten, mysteriet och auktoriteten. Du har avvisat dem alla. Du hoppades att människan skulle följa dig och hålla fast vid Gud utan att fråga efter underverk. Du visste inte, att när människan förnekar undret, förnekar hon också Gud, för människan söker inte så mycket Gud som mirakel” sa storinkvisitorn.

”Förvirrning, oro och olycka, det är människans öde efter allt Du utstått för hennes frihets skull. Men vi har rättat Ditt verk och grundat det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människan har jublat över att återigen få bli ledd som får och över att äntligen ha befriats från Din fruktansvärda gåva som orsakat så mycket elände.”

I den tredje frestelsen lovar djävulen åt Jesus ett välde över hela jorden om han bara faller ner och tillber honom.

“Om du tagit emot hela världen och Caesars purpurglans så har du grundat världsstaten och stiftat världsfreden. Den fria tanken och vetenskapen kommer att leda dem i ett sådant elände och ställa dem inför sådana under och olösliga gåtor att några av dem, de djärva och upproriska, ska förinta sig själva. Andra, de upproriska men svaga, ska förinta varandra, medan resten, de svaga och olyckliga, ska krypa till våra fötter och jämra sig och säga: Ja, ni har rätt, bara ni förstår Hans mysterium. I frid ska de dö och bortom graven skall de inte finna något utom döden. Men vi ska bevara hemligheten och för deras skull locka dem med himlens belöning och löfte om evigt liv.”

Storinkvisitorn kräver att tas på allvar. Han talar i mänsklighetens namn. Han har sett mycket och lidigt ofantligt. Han har upplevt det djupt orättvisa i att de kristna kraven är högre än vad genomsnittsmänniskan kan prestera.

Hur kan den som älskar människorna säga “Många är kallade, men inte många är utvalda”? Är det inte bättre, om de som har genomskådat den mänskliga naturens svaghet, men själva har styrka att leda andra, tillåts organisera fåren för en stilla lycka till priset av underkastelse?

I hela detta underbara samtal tiger Kristus. Han har sagt sitt en gång för länge sedan och har inget att tillägga. Vi hör hans ord bara som i ett eko från kardinalens stämma.

Det finns inte minsta tillstymmelse av teodicé i Dostojevskijs bok. Gott är bara det som är ett resultat från det fria valet mellan det goda och det onda. Den vanemässiga välviljan och den tama snällheten har inget etiskt värde. Därför kan bara den människa vara god som också kan vara ond, bara den kan älska som också äger förmågan att hata.

För Dostojevskij är kristendomen ett liv i evangeliet. Varken mer eller mindre. Därför är kristendomens väg så svår att det närmast är förmätet att vilja gå den. Och hur kunde det vara annat med en religion som kräver: “Var också ni fullkomliga, så som er far i himmelen är fullkomlig!”.

Är det så att människan kan fortsätta att leva bara om hon använder sig av sin frihet till att utplåna gudslikheten inom sig? Detta är den moderna civilisationens stora fråga.

Hävdar Dostojevskij från sitt tidlösa artonhundratal.