Intäktsmässigt går det 21 nättidningsläsare på en enda papperstidningsläsare. Det är kalla fakta.

Yta och snabbhet är numera smidigt och billigt. Behöver man inte bekosta hela produktionskedjan fram till tryckpressen för 80 miljoner och sen vidare ut i det finmaskiga distributionssystemet fram till morgonkaffet, då är det klart det blir billigt.

Men när text och budskap lämnar papperet försvinner också något omistligt. Alla som har sett en bok i filmversion kan se att oerhört mycket försvinner på vägen. Alla färger, alla dofter, alla karaktärer blir nån annans.

Två saker:

Laptopen är tung att släpa på, kräver ström och ska skyddas. Alltså opraktisk. Skärmläsning ger tillgång till allt och leder till avskärmning. Visst, där finns ett oändligt djup men ingen bredd, inga nya impulser, inget ”man inte visste att man ville veta”.

Vi är taktila vi människor, ohjälpligen. Genetiskt. Hur än snabbt en text eller nyhet och bild matas in i bloggkvarnen, går den inte att ta på. Det går inte att vända blad, att göra hundöra, det går inte att hitta en spännande text och inte hinna läsa men spara den med förväntan. Sånt gör man bara inte i skärmarnas värld, bygones are bygones. När du lämnar en digital sida blir den upplöst i en liten rökpuff.

Vi är också sociala vi människor, lika ohjälpligen. När lokaltidningen försvinner som gemensamt referenssystem blir det en förlust som när man på nittiotalet blev tvungen sluta inleda samtal med ”såg du på tv igår?”. Alla hade sina egna kanaler som man dessutom fragmentiserades ytterligare i zapparkulturen.

Om vi nu snart också måste sluta säga ”läste du i tidningen igår?” tappar vi ytterligare ett gemensamhetsskapande referenssystem.

Hagabor. Umeåbor. Västerbottningar. Alla identiteter försvagas och tunnas ut i brist på arenor där vi kan projicera, diskutera och försvara vilka vi är och vill vara.

Men när de parasiterande nyhetssiterna plötsligen förlorar sina gratisarbetare har de bara sågat av den gren de satt på själva. Då blir det tyst och tomt också på skärmsidorna. Eller åtminstone ytligt.

Lokaltidningen kanske måste dö. Allt tyder ju på det. Men den långa analyserande texten kommer tillbaka. För är något omistligt uppstår förr eller senare finansiering. Sådan är kapitalismen.

Och behövs det verktyg för att upprätthålla demokrati och gamla goda liberala värden, kommer vi att kunna gå samman och skapa dem igen.

”Vi ser en ny tidsålder för medierna med oroande följder för demokratin” skriver den amerikanske medieforskaren Thomas E Patterson på DN Debatt.

Jag tror vi fixar det till slut. Men det kan bli en ganska gropig resa några år.