Nordkorea. De har bomben. Pakistan har bomben. Iran kanske också snart. Om tio år bör minst 2-3 länder till med tveksam förmåga att handha den också ha skaffat sig det ultimata terrorvapnet.

Det blir ingen rolig värld. Vi som växte upp under terrorbalansens skugga vet att då var gränserna skarpt utmejslade och insatserna alltför höga. Allt skulle ha varit på några dagar och dessutom i global skala. Men både Sovjet och USA klarade det. De var trots allt kapabla till rationellt tänkande.

Men när jag såg den nordkoreanske nyhetsuppläsaren i högröd i ansiktet halvskrika fram den strålande nyheten om kärnsprängningen blev jag rädd. Eller när jag såg de ständiga inklippsbilderna med nordkoreanska soldater studsmarschera i perfekt fanatisk formation.

Eller när Ahmadinejad proklamerar sina förvirrade religiösa idéer som hämtade från medeltiden. Ska den mannen nånsin tillåtas få en kärnvapenknapp att hålla fingret på?

Eller vad händer om Pakistan faller ihop och gangstertalibanerna tar över?

Molnen hopar sig. Världen blir alltmer hotfull.