I mitt jobb träffar jag många chefer. Det är människor som i dessa kristider fått känna att de har ansvar också för människor. Inte bara för att sista raden har rätt färg. Eller att maskinen fungerar som den ska.

Plösligt sitter de framför en människa som känner marken gunga under fötterna när de fått ett varsel. Det är inte bara besvikelsen över att det blev 2,7 procent i löneökning istället för 3,2. Det är ”vem är jag om jag inte är volvoarbetare?” (eller vilken yrkesroll det nu kan vara frågan om). Det är i grunden ”vem är jag egentligen?”

Chefen är varken utbildad för eller har något formellt ansvar för att hjälpa sina uppsagda  med de existensiella konsekvenserna. Men ansvaret känns ändå.

Den svåraste konsten är alltid att hjälpa en annan människa att se samma sak på nytt sätt. Vi styr alla med vanans makt mot trygghetshörnet. Vi har alla en uppsättning försvarsmekanismer som vi alltid tar fram vid hot alla de slag. Det har fungerat förr. Men nu plötsligt fungerar de inte längre.

Det är då marken gungar under fötterna. Det är då chefen inte har nått att säga. Det är då det blir klart att livet i sitt fundament är osäkert. Det är då det blir klart att våra solidariskt och politiskt uppbyggda trygghetssystem inte är mer än fromma förhoppningar och som i bästa fall fungerar så länge de premisser de vilar på är för handen.

Det går inte att bara kräva mer, när det inte längre finns nåt att fördela. Kakburken är tom. Det är dags för barkbröd.

Det är då vi behöver varann. Det är då våra bästa egenskaper måste fram. Ledningar och chefer måste solidariskt skära i sina förmåner. (Definitivt inte höja dem.)  Vi måste omorientera oss. Kartan ser inte ut som den gjorde, kompassen fungerar inte heller på samma sätt. Vi måste göra om våra metoder att navigera samhället och livet.

I USA finns ett fenomen som inte slagit igenom alls lika mycket här. Det är alla dessa grupper med människor i samma båt. De hittar varann på nåt sätt och sitter där i sina grupper, i stolcirklarna, och häver ur sig. Om de häver ur sig om relevanta saker, är effekten enorm. Alla visar sig ha olika strategier att hantera samma problem. Alla kan lära sig nåt.

Här i Sverige finns i bästa fall AA för alkoholister och kanske också grupper för de som nyligen förlorat en anhörig. Men sen inte mycket mer.

Så fort där finns en typ av trauma som samtidigt drabbar fler än tio personer i samma samhälle finns grund för en sån grupp. Dock bör det dessutom finnas med en erfaren beteendevetare som kan initiera och leda samtalen.

Alla som varit med om nåt svårt vet ju att själva ältandet är läkande i sig. Tänk att vara med människor som både vill lyssna och berätta om det som just då angår alla som mest.

I Umeå borde vi ha minst 500 sådana grupper igång för alla varslade och uppsagda.