Vem skriver seriöst medan vi väntar?

Stina Lundberg Dabrowski undrar nervöst om inte den snabba tekniska utvecklingen sprungit ifrån regeringens public service-proposition. Den svarar numera på frågor ingen längre ställer. Eller kanske ställde för ett halvår sen. Så fort går det.

Men just public service har en nyckeroll i lösandet av den gordiska knuten om hur man överbryggar tomrummet mellan den gamla seriösa papperstidningsjournalistiken och den nya seriösa journalistik som ingen ännu vet hur den kan komma att finansieras eller se ut i framtiden.

I USA finns National Public Radio som finansieras mest via donationer och endast till obetydlig del av skatter. Kan det vara nåt också för oss? Om våra avdragsrätter amerikaniseras möjligen. Donationskakan i USA lär vara 300 mdr dollar. Men det är i den kulturen det.

Tills vidare är det allmänna medel som gäller. Licensen har gjort sitt. De kan sluta sjunga sina tacksamma uppvaktningar i tv-reklamen nu. Vi ska betala en Public Service-avgift direkt på skattsedeln. Landets alla sverkrar och zarembor ska samlas och få gräva, djupt och länge och sen utan kostnad erbjuda detta till de medier som vill ha en verklig motvikt till sitt kommersiellt gångbara ytliga tjoller.

Vad kanalen ifråga heter är av underordnad betydelse.

Och om det nu skulle visa sig att det i det innersta av Arjeplog sitter en gubbe och absolut inte konsumerar någon public service i någon kanal, så kan han få göra ett avdrag i deklarationen.