Politisk snällism

I brännpunkt i dagens SvD skriver Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson om  den tilltagande medikaliseringen.

Mitt i prick. Förtidspensioneringen är verkligen vår tids stupstock. Läkemedelsindustrin vill tjäna pengar och fokuserar då sådant som kräver livslång medicinering. Fullt naturligt, de är inga idealister. Allt ska botas med någon medicin.

Normala livsproblem resulterar numera i besök på vårdcentralen. Alla vill ha pillret som löser problemen, alternativt få komma till kirurgen som skär bort det.

Men “en gränslös tillgång till vård och mediciner är inte höjden av rättvisa utan opium för folket”. Mitt i prick igen.

När Lisa kommer till vårdcentralen för sånt som tidigare löstes med ett telefonsamtal till mamma eller farmor, kräver hon att få träffa läkaren, sköterskan duger inte. Läkaren har receptblocket. Och vill läkaren snabbt bli av med problemet, få en nöjd kund och minska risken för personligt obehag, så blir det gärna som patienten vill.

För patienten vet numera vad han/hon vill. Hälsojournalistiken informerar blixtsnabbt och lättilllgängligt om nya terapier. På internet finns allt för alla. Den politiska snällismen har sin bundsförvant hos den konflikträdde läkaren som ger folk vad folk vill ha.

Renodla sjukförsäkringen och gör om den till en försäkring. Våga ge obekväma budskap inom vården. Om en patients problem uppenbart beror på livsstilsfrågor, måste man vara tydlig och kunna sätta makt bakom orden. Och, det här är viktigt, patienten ska inte kunna lösa problemet genom att bara gå tll en annan vårdcentral och träffa en annan doktor.