Jag deltar just nu i en konferens i Malmö som heter ”Moving Images 2009” ett arr av Media Mötesplats Malmö, SVT och Malmö Högskola.

Konferensen kostar 1 500 plus flyg och hotell, totalt ca 5 000 kr. Med det är det värt, för Clay Shirky kommer. Han är den store tänkaren, chefsstrategen i det mediala limbo snart sagt alla medier nu befinner sig. Hur ska vi komma ut på andra sidan med kvaliteten och samhällsansvaret i behåll? Clay kan ha svaret. Och åtminstone kommer han att hyfsa frågeställningen.

Clay pratar om 20 minuter i skrivande stund, dvs ca 14.40.

Nä jag skojar bara. Jag är inte alls i Malmö. Däremot är jag med. Jag följer en ström via Bambuser (http://bambuser.com/channel/movingimages/broadcast/180767). Jag följer också en chatt där andra kommenterar i realtid och ställer frågor. Sen finns också en kanal på twitter där publiken kommenterar och skickar länkar.

Det är faktiskt snudd på information overload.

Det får en att fundera över vad man missar som förmodligen är mer omistligt än man kan ana. Vilka aspekter på mänsklig interaktion förlorar vi trots att vi har allt på skärmarna och i högtalarna?

Men hur mycket det nu än är kan det inte vara värt mer än 5 000 spänn och två arbetsdagar.

PS. Så här i efterhand kan man konstatera att Clay inte alls kom fysiskt. Han satt i New York och streamade sig till konferensen medan jag satt i Umeå i streamade mig ner till Malmö. Så allt blev väldigt virtuellt plötsligt.

Löpsedel för en kvällstidning idag: ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet”. Helt makalöst. Det enda kvarstående argumentet för att köpa en kvällstidning är ju grepphöjden i kassalinjen. Därför handlar det uppenbarligen att ljuga så friskt som möjligt i löpet. Att hitta den optimala köpimpulsstimulerande formuleringen.

Och när alla förtöjningar till sanningens pollare sedan länge är kapade handlar det ju mest om att inte gå över löjets gräns. Den gräns när lögnen inte längre säljer. Att påstå att ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet utklädd i kanindräkt” hade varit att gå för långt.  Att ljuga strategiskt med finess är alltså den viktigaste punkten i kravprofilen när det ska anställas rubriksättare på våra kära gamla kvällstidningar.

Nä, allvarligt talat, det pinsamma i sammanhanget är ju att folk faktiskt köper skiten. När jag i kassakön ser någon med en Expressen eller ett Aftonbladet i handen så kan jag inte undgå att tänka något lite lätt nedlåtande om den människan.  Men å andra sidan, tänker jag sedan, vem är jag att döma?

Allvarligare, däremot, är den pinsamma tystnad som brutit ut i norrbottenstidningarna efter Zarembas artikel om skandalen i Vojakkala.

Låt vara att de möjligen inte publicerar allt på nätet, men sökningar på Zaremba i respektive tidning (utom den närmast sörjande, Haparandabladet, som inte har den funktionen på sin hemsida) har inte gett något resultat. Jag ser framför mig chefsredaktörer som generat skrapar med fötterna i marken. ”Det där borde vi ha skrivit” säger de. Men jag kan ha fel. Det är kanske önsketänkande att hoppas att det finns integritet, mod och kompetens i den norrländska lokaltidningsjournalistiken.

I P1:s Medierna kommenteras den 30/5 den stora diskrepansen mellan de lokala mediernas beskrivning och den verklighet som Zaremba fann. Nicke Nordmark, redaktör på Uppdrag granskning, ställer sig försiktigt på de lokala mediernas sida.  Insider har också, enligt Medierna, gett samma bild.

Det var bara Zaremba som likt en ensam riddare vågade stryka bort alla pjäserna från bordet. Han ensam vågade vända upp och ner på alla perspektiv. Han ensam var den journalist i Sverige som hade kunnat göra det.

Och Mediernas slutsats? Örjan Pekka, Haparandabladet, frågar sig varför Zaremba så ensidigt lyssant till ”familjens” version. Zaremba kontrar med att han visst lyssnat både till grannarna och läst alla relevanta artiklar i lokaltidningarna. Han bara sammanfattade också deras sida av saken i sin artikel.

Zaremba fortsätter ”Därför är det inte konstigt att jag koncentrerar mig på andra saker för att balansera bilden”. ”Allt man skriver är ensidigt, eftersom man har ett perspektiv” säger Zaremba. ”Haparandabladet har under 20 år inte upptäckt att den romska familjen blivit utsatt för en bojkott”.

Kort sagt: Bara Zaremba har sett det han har sett. Resten av den lokala journalistiken har inte sett samma. Nicke Nordmark på Uppdrag granskning säger att ”det är inte konstigt, nyhetsmedia (då förmodligen lokaltidningar) gräver inte djupare bakom sådant.”

Zaremba: ”Inledningsvis fick jag också på den bilden, eftersom man ju inte tror att granskningen kan vara till den grad ensidig och snedvriden. Men man ska lära sig att ha en sund misstänksamhet när alla säger samma sak. Man måste kolla om det inte är en och samma källa som ligger bakom alltihop och att sedan alla andra bara recyklar historien”

Zaremba fortsätter: ”Det var ju så balkankrigen startade. En och samma historia upprepades och till slut var den sann.”