Ahmadinejad vinner överlägset i Iran. 80 procents röstdeltagande och 65 procent av dessa väljer (frivilligt?) en fantiker och religiös idiot. Det får mig att fundera över vart vi är på väg.

Israel har sitt intresse nu alltmer fokuserat på Iran, uppenbarligen inte utan anledning, men har  minst lika akuta frågeställningar på hemmaplan.

Jag kan inte komma över Obamas tal i Kairo. Det var ”the mount Everest of speeches” som nån sa på den BBC-podcast som är min länk till den anglosaxiska världen.

I det talet sa Obama, bland mycket annat, att det var dags för ”honesty” mellan USA och Israel.

I det stora talets efterdyningar har många israelvänner hakat upp sig på att det levererades från ett Egyptiskt podium och huvudsakligen riktat till den muslimska världen.

Och i den kontexten insisterade Obama på att den USA-Israeliska relationen inte kunde vara uppochnervänd. Han nämnde förintelsen, han läxade upp Ahmadinejad för hans förnekande av densamma, han citerade Talmud och han krävde att Hamas skulle erkänna Israel och sluta med våldet.

Helt ok gjort.

Han tydliggjorde att ett Iran som kärnvapenmakt är oacceptabelt, och att en ovillkorlig och akut frysning av bosättningarnas tillväxt, även där dessa bosättningar i praktiken är städer, är en svårsåld tanke i Israel. Bland flera liknande.

Men just detta är styrkan. Det tvingar Israelerna att tydliggöra deras gränser och heliga kor.

För Israel har det svårt med ”honesty”. (Liksom även Palestinierna för den delen.) Nu är det dags för dem att bestämma sig för vad de vill, de måste som nation ta samtalet om viket samhälle de vill bli. De måsta bli både tydliga och ärliga.

Västbanken till exempel. Kan de tänka sig att ge upp den? Bortsett från att Kassamraketer skulle kunna börja komma även därifrån, är den tanken möjlig om även Palestinierna skulle bestämma sig för att överge terror och acceptera ett delat land. Skulle Israelerna då vilja gå vidare?

Vet de ens det? Eller har de för så länge duckat för alla såna frågeställningar eftersom de så länge inte har sett någon sådan möjlighet. De har slutat fråga sig vad de skulle vilja göra om de verkligen kunde.

De måste nu sätta ner foten och bestämma sig för om de ska ocupera Västbanken definitivt, göra det till en del av Israel, eller om de ska dra sig tillbaka. Det går inte att sitta på två stolar.

När de gömmer sig bakom argumentet att ingenting göra innan Palestinierna blivit genuint demokratiska, är det allvarligt menat? Eller är det bara ett svekskäl? (De tror egentligen att inga araber någonsin kan bli ”västerländskt” demokratiska) Egentligen planerar de att behålla Västbanken och lägger nu bara ut rökridåer.

Men om det nu är så, så måste de bli ”honest” om hur det ska lösas i praktiken. Vad ska hända med palestinierna som bor där idag? Ska de få bli medborgare, och därigenom ytterligare erodera isrealernas bräckliga majoritet? Eller ska de få alla medborgerliga rättigheter exklusive rätten att rösta (åtminstone i frågor som rör nationens status)? Är det då demokrati? Eller är slutlösningen på det hela att flytta alla palestinier någon annanstans? Tänk på Indien/Pakistan, Cypern och i närtid det fasansfulla experimentet på Balkan.

Men tillbaka till tanken att faktiskt ge upp Västbanken, vad händer om det blir ett ”Hamastan”, som i Gaza? Och, om säkerhetsfrågorna gick att lösa, skulle Västbankens judar kunna bo kvar också under palestinskt styre?

Om judar måste flyttas från Västbanken, och Gaza med för den delen, är det så fel att tänka tanken att också flytta araber från Israel, för att säkerställa att demografin gör landet judiskt?

Det är ”honest” att ta fram den tanken på allvar.

Men Netanyahu borde framförallt prata med Obama och med alla palestinier som erkänner Israels rätt att existera. För att på sikt kunna göra det borde han se till att reformera röstningssystemet så att Israel blev styrbart. Som det nu är låser de varann till skyttegravspolitik. Därefter borde han skapa en plattform för samtal som kan leda till israeliskt konsensus kring vad de egentligen vill med sitt land. Sedan borde de komma vidare efter så många år.

Obama har rätt. Det är dags för ”honesty”

President Obama har talat till muslimerna. I Egypten. I Kairo. Och muslimerna verkar vara mer tilltalade av talet ju närmare gatan man kommer. Ju mer vanligt folk man frågar.

Kliver man in i salongerna, däremot, kommer invändningarna. ”Ja, ja, det lät nog vackert, men snacka går ju” och ”Det är handlingar – inte ord – som räknas”.

Men där i de politiska etablissemangens salonger, där är karriärerna sedan decennier byggda på att kartan ser ut som det gör. På en Bin Laden som behöver en cowboy-president och en cowboy-president som behöver muslimska fanatiker. De dansar redan sedan länge tillsammans en prefekt tango på sin väg mot förintelsen.

De politiska etablissemangen är i grunden oförmögna att tänka om, att byta värdegrund, att inleda konstruktiva dialoger med sina motparter. Och detta av en enda anledning. Det är att det är föreställningen om hotet från andra siden som är deras egentliga maktbas. Elkaheter från motståndarsidan tas tacksamt emot  som ytterligare en bekräftelse på att deras världsbild hela tiden varit sann. Och att de själva kan fortsätta härska.

För vem vet hur man pratar med intelligenta, välvilliga och ödmjuka amerikaner? Och hur i all världen kommunicera man med rationella och utvecklingsvänliga muslimer?

Men förändringen ändå kanske kan komma från folket på gatan som ser klarare. Som kan känna kraften i viljan hos en president som antingen är världens bästa lögnare eller något så underbart som en god och modig ledare som både vill och kan förändra.

Vackra tal och kraftfulla visioner ÄR i sig också handling. Den största handlingen är nämligen att förändra förutfattade meningar och bryta ned fördomar. Att kunna inleda en process som till slut kan förmå en kritisk massa att våga hoppas och tänka positivt.

Resten kanske mer eller mindre kommer av sig själv. Oväntat. Plötsligt. Som när sovjetunionen kollapsade.

Irak: Fyra civila och en amerikansk soldat dödade. 15 skadade. Bilbomb.

Iran: Cirka 20 dödade och ytterligare flera dussin skadade. Bomb mot moské.

Pakistan: Cirka 12 personer dödade i bombattacker och överfall i den nordvästra gränsprovinsen.

Shia mot sunni, sunni mot shia och bägge mot väst i allmänhet och USA och Israel i synnerhet.

Det är den korta sammanfattningen av de senaste dagarnas nyhetsflöde enligt Al Jazeera.

Är det saknaden efter den ottomanska storhetstiden som yttrar sig så? Minnet av att en gång ha behärskat stora områden med en högtstående kultur. Är det frustrationen av att veta sig vara den enda rätta läran, och att världen ännu i så  hög utsträckning består av otrogna?

Eller är det bara fattigdom, brist på kunskap och maktsökande politiker/mullor som utnyttjar det för sina syften?

Sannolikt.