Stina Lundberg Dabrowski undrar nervöst om inte den snabba tekniska utvecklingen sprungit ifrån regeringens public service-proposition. Den svarar numera på frågor ingen längre ställer. Eller kanske ställde för ett halvår sen. Så fort går det.

Men just public service har en nyckeroll i lösandet av den gordiska knuten om hur man överbryggar tomrummet mellan den gamla seriösa papperstidningsjournalistiken och den nya seriösa journalistik som ingen ännu vet hur den kan komma att finansieras eller se ut i framtiden.

I USA finns National Public Radio som finansieras mest via donationer och endast till obetydlig del av skatter. Kan det vara nåt också för oss? Om våra avdragsrätter amerikaniseras möjligen. Donationskakan i USA lär vara 300 mdr dollar. Men det är i den kulturen det.

Tills vidare är det allmänna medel som gäller. Licensen har gjort sitt. De kan sluta sjunga sina tacksamma uppvaktningar i tv-reklamen nu. Vi ska betala en Public Service-avgift direkt på skattsedeln. Landets alla sverkrar och zarembor ska samlas och få gräva, djupt och länge och sen utan kostnad erbjuda detta till de medier som vill ha en verklig motvikt till sitt kommersiellt gångbara ytliga tjoller.

Vad kanalen ifråga heter är av underordnad betydelse.

Och om det nu skulle visa sig att det i det innersta av Arjeplog sitter en gubbe och absolut inte konsumerar någon public service i någon kanal, så kan han få göra ett avdrag i deklarationen.

Löpsedel för en kvällstidning idag: ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet”. Helt makalöst. Det enda kvarstående argumentet för att köpa en kvällstidning är ju grepphöjden i kassalinjen. Därför handlar det uppenbarligen att ljuga så friskt som möjligt i löpet. Att hitta den optimala köpimpulsstimulerande formuleringen.

Och när alla förtöjningar till sanningens pollare sedan länge är kapade handlar det ju mest om att inte gå över löjets gräns. Den gräns när lögnen inte längre säljer. Att påstå att ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet utklädd i kanindräkt” hade varit att gå för långt.  Att ljuga strategiskt med finess är alltså den viktigaste punkten i kravprofilen när det ska anställas rubriksättare på våra kära gamla kvällstidningar.

Nä, allvarligt talat, det pinsamma i sammanhanget är ju att folk faktiskt köper skiten. När jag i kassakön ser någon med en Expressen eller ett Aftonbladet i handen så kan jag inte undgå att tänka något lite lätt nedlåtande om den människan.  Men å andra sidan, tänker jag sedan, vem är jag att döma?

Allvarligare, däremot, är den pinsamma tystnad som brutit ut i norrbottenstidningarna efter Zarembas artikel om skandalen i Vojakkala.

Låt vara att de möjligen inte publicerar allt på nätet, men sökningar på Zaremba i respektive tidning (utom den närmast sörjande, Haparandabladet, som inte har den funktionen på sin hemsida) har inte gett något resultat. Jag ser framför mig chefsredaktörer som generat skrapar med fötterna i marken. ”Det där borde vi ha skrivit” säger de. Men jag kan ha fel. Det är kanske önsketänkande att hoppas att det finns integritet, mod och kompetens i den norrländska lokaltidningsjournalistiken.

I P1:s Medierna kommenteras den 30/5 den stora diskrepansen mellan de lokala mediernas beskrivning och den verklighet som Zaremba fann. Nicke Nordmark, redaktör på Uppdrag granskning, ställer sig försiktigt på de lokala mediernas sida.  Insider har också, enligt Medierna, gett samma bild.

Det var bara Zaremba som likt en ensam riddare vågade stryka bort alla pjäserna från bordet. Han ensam vågade vända upp och ner på alla perspektiv. Han ensam var den journalist i Sverige som hade kunnat göra det.

Och Mediernas slutsats? Örjan Pekka, Haparandabladet, frågar sig varför Zaremba så ensidigt lyssant till ”familjens” version. Zaremba kontrar med att han visst lyssnat både till grannarna och läst alla relevanta artiklar i lokaltidningarna. Han bara sammanfattade också deras sida av saken i sin artikel.

Zaremba fortsätter ”Därför är det inte konstigt att jag koncentrerar mig på andra saker för att balansera bilden”. ”Allt man skriver är ensidigt, eftersom man har ett perspektiv” säger Zaremba. ”Haparandabladet har under 20 år inte upptäckt att den romska familjen blivit utsatt för en bojkott”.

Kort sagt: Bara Zaremba har sett det han har sett. Resten av den lokala journalistiken har inte sett samma. Nicke Nordmark på Uppdrag granskning säger att ”det är inte konstigt, nyhetsmedia (då förmodligen lokaltidningar) gräver inte djupare bakom sådant.”

Zaremba: ”Inledningsvis fick jag också på den bilden, eftersom man ju inte tror att granskningen kan vara till den grad ensidig och snedvriden. Men man ska lära sig att ha en sund misstänksamhet när alla säger samma sak. Man måste kolla om det inte är en och samma källa som ligger bakom alltihop och att sedan alla andra bara recyklar historien”

Zaremba fortsätter: ”Det var ju så balkankrigen startade. En och samma historia upprepades och till slut var den sann.”