Hur många procent av alla hemsidor som finns därute är fortfarande bara den gamla broschyren i ny förpackning? 90? De trodde kanske att så skulle det förbli.

Men sen rullade Facebook in. Först för ungdomarna, därefter för de (allt) äldre. Nu sitter mormödrar och pillar på tangentborden och försöker uppdatera sig om vad barnbarnen egentligen har för sig.

Så kom Twitter för SMS-generationen. En kommunikationens haiku som sparsmakat och avskalat ger synpunkter och förmedlar länkar.

Så kommer nu de dynamiska kommunikationsplattformarna i ett tredje socialt media-steg. Jag har här, med viss bävan, utvecklat tankarna om Google Wave. Men hit hör också de redan existerande Google Friend Connect och Facebook Connect. Det är Real Time Web 2.0, den rörliga kommunikationen där det inte spelar nån roll var du rent fysiskt befinner dig. Joakim Jardenberg utvecklar en spännande analys i ämnet här.

”Realtid håller på att få en ny innebörd”, säger han träffande. ”Det handlar inte längre bara om tidsperspektivet utan också om var du befinner dig. Realtid handlar mer och mer om en optimering av tid och rum”.

Så den som till äventyrs trodde att Twitter var något annat än en kort passus i en allt snabbare utveckling får härmed tänka om. Inte för att jag tror att det var särskilt många som trodde det.

Pax vobiscum

Jag deltar just nu i en konferens i Malmö som heter ”Moving Images 2009” ett arr av Media Mötesplats Malmö, SVT och Malmö Högskola.

Konferensen kostar 1 500 plus flyg och hotell, totalt ca 5 000 kr. Med det är det värt, för Clay Shirky kommer. Han är den store tänkaren, chefsstrategen i det mediala limbo snart sagt alla medier nu befinner sig. Hur ska vi komma ut på andra sidan med kvaliteten och samhällsansvaret i behåll? Clay kan ha svaret. Och åtminstone kommer han att hyfsa frågeställningen.

Clay pratar om 20 minuter i skrivande stund, dvs ca 14.40.

Nä jag skojar bara. Jag är inte alls i Malmö. Däremot är jag med. Jag följer en ström via Bambuser (http://bambuser.com/channel/movingimages/broadcast/180767). Jag följer också en chatt där andra kommenterar i realtid och ställer frågor. Sen finns också en kanal på twitter där publiken kommenterar och skickar länkar.

Det är faktiskt snudd på information overload.

Det får en att fundera över vad man missar som förmodligen är mer omistligt än man kan ana. Vilka aspekter på mänsklig interaktion förlorar vi trots att vi har allt på skärmarna och i högtalarna?

Men hur mycket det nu än är kan det inte vara värt mer än 5 000 spänn och två arbetsdagar.

PS. Så här i efterhand kan man konstatera att Clay inte alls kom fysiskt. Han satt i New York och streamade sig till konferensen medan jag satt i Umeå i streamade mig ner till Malmö. Så allt blev väldigt virtuellt plötsligt.