President Obama har talat till muslimerna. I Egypten. I Kairo. Och muslimerna verkar vara mer tilltalade av talet ju närmare gatan man kommer. Ju mer vanligt folk man frågar.

Kliver man in i salongerna, däremot, kommer invändningarna. ”Ja, ja, det lät nog vackert, men snacka går ju” och ”Det är handlingar – inte ord – som räknas”.

Men där i de politiska etablissemangens salonger, där är karriärerna sedan decennier byggda på att kartan ser ut som det gör. På en Bin Laden som behöver en cowboy-president och en cowboy-president som behöver muslimska fanatiker. De dansar redan sedan länge tillsammans en prefekt tango på sin väg mot förintelsen.

De politiska etablissemangen är i grunden oförmögna att tänka om, att byta värdegrund, att inleda konstruktiva dialoger med sina motparter. Och detta av en enda anledning. Det är att det är föreställningen om hotet från andra siden som är deras egentliga maktbas. Elkaheter från motståndarsidan tas tacksamt emot  som ytterligare en bekräftelse på att deras världsbild hela tiden varit sann. Och att de själva kan fortsätta härska.

För vem vet hur man pratar med intelligenta, välvilliga och ödmjuka amerikaner? Och hur i all världen kommunicera man med rationella och utvecklingsvänliga muslimer?

Men förändringen ändå kanske kan komma från folket på gatan som ser klarare. Som kan känna kraften i viljan hos en president som antingen är världens bästa lögnare eller något så underbart som en god och modig ledare som både vill och kan förändra.

Vackra tal och kraftfulla visioner ÄR i sig också handling. Den största handlingen är nämligen att förändra förutfattade meningar och bryta ned fördomar. Att kunna inleda en process som till slut kan förmå en kritisk massa att våga hoppas och tänka positivt.

Resten kanske mer eller mindre kommer av sig själv. Oväntat. Plötsligt. Som när sovjetunionen kollapsade.

Irak: Fyra civila och en amerikansk soldat dödade. 15 skadade. Bilbomb.

Iran: Cirka 20 dödade och ytterligare flera dussin skadade. Bomb mot moské.

Pakistan: Cirka 12 personer dödade i bombattacker och överfall i den nordvästra gränsprovinsen.

Shia mot sunni, sunni mot shia och bägge mot väst i allmänhet och USA och Israel i synnerhet.

Det är den korta sammanfattningen av de senaste dagarnas nyhetsflöde enligt Al Jazeera.

Är det saknaden efter den ottomanska storhetstiden som yttrar sig så? Minnet av att en gång ha behärskat stora områden med en högtstående kultur. Är det frustrationen av att veta sig vara den enda rätta läran, och att världen ännu i så  hög utsträckning består av otrogna?

Eller är det bara fattigdom, brist på kunskap och maktsökande politiker/mullor som utnyttjar det för sina syften?

Sannolikt.