Löpsedel för en kvällstidning idag: ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet”. Helt makalöst. Det enda kvarstående argumentet för att köpa en kvällstidning är ju grepphöjden i kassalinjen. Därför handlar det uppenbarligen att ljuga så friskt som möjligt i löpet. Att hitta den optimala köpimpulsstimulerande formuleringen.

Och när alla förtöjningar till sanningens pollare sedan länge är kapade handlar det ju mest om att inte gå över löjets gräns. Den gräns när lögnen inte längre säljer. Att påstå att ”Viktoria besöker Daniel i hemlighet utklädd i kanindräkt” hade varit att gå för långt.  Att ljuga strategiskt med finess är alltså den viktigaste punkten i kravprofilen när det ska anställas rubriksättare på våra kära gamla kvällstidningar.

Nä, allvarligt talat, det pinsamma i sammanhanget är ju att folk faktiskt köper skiten. När jag i kassakön ser någon med en Expressen eller ett Aftonbladet i handen så kan jag inte undgå att tänka något lite lätt nedlåtande om den människan.  Men å andra sidan, tänker jag sedan, vem är jag att döma?

Allvarligare, däremot, är den pinsamma tystnad som brutit ut i norrbottenstidningarna efter Zarembas artikel om skandalen i Vojakkala.

Låt vara att de möjligen inte publicerar allt på nätet, men sökningar på Zaremba i respektive tidning (utom den närmast sörjande, Haparandabladet, som inte har den funktionen på sin hemsida) har inte gett något resultat. Jag ser framför mig chefsredaktörer som generat skrapar med fötterna i marken. ”Det där borde vi ha skrivit” säger de. Men jag kan ha fel. Det är kanske önsketänkande att hoppas att det finns integritet, mod och kompetens i den norrländska lokaltidningsjournalistiken.

I P1:s Medierna kommenteras den 30/5 den stora diskrepansen mellan de lokala mediernas beskrivning och den verklighet som Zaremba fann. Nicke Nordmark, redaktör på Uppdrag granskning, ställer sig försiktigt på de lokala mediernas sida.  Insider har också, enligt Medierna, gett samma bild.

Det var bara Zaremba som likt en ensam riddare vågade stryka bort alla pjäserna från bordet. Han ensam vågade vända upp och ner på alla perspektiv. Han ensam var den journalist i Sverige som hade kunnat göra det.

Och Mediernas slutsats? Örjan Pekka, Haparandabladet, frågar sig varför Zaremba så ensidigt lyssant till ”familjens” version. Zaremba kontrar med att han visst lyssnat både till grannarna och läst alla relevanta artiklar i lokaltidningarna. Han bara sammanfattade också deras sida av saken i sin artikel.

Zaremba fortsätter ”Därför är det inte konstigt att jag koncentrerar mig på andra saker för att balansera bilden”. ”Allt man skriver är ensidigt, eftersom man har ett perspektiv” säger Zaremba. ”Haparandabladet har under 20 år inte upptäckt att den romska familjen blivit utsatt för en bojkott”.

Kort sagt: Bara Zaremba har sett det han har sett. Resten av den lokala journalistiken har inte sett samma. Nicke Nordmark på Uppdrag granskning säger att ”det är inte konstigt, nyhetsmedia (då förmodligen lokaltidningar) gräver inte djupare bakom sådant.”

Zaremba: ”Inledningsvis fick jag också på den bilden, eftersom man ju inte tror att granskningen kan vara till den grad ensidig och snedvriden. Men man ska lära sig att ha en sund misstänksamhet när alla säger samma sak. Man måste kolla om det inte är en och samma källa som ligger bakom alltihop och att sedan alla andra bara recyklar historien”

Zaremba fortsätter: ”Det var ju så balkankrigen startade. En och samma historia upprepades och till slut var den sann.”

När DN:s Maciej Zaremba talar lyssnar man, åtminstone jag. Han är Sveriges i särklass bäste skribent alla kategorier, med en oerhörd trovärdighet. Egentligen är det bara han och ytterligare en handfull som hade kunnat göra den här historien trovärdig.

Någonstans i tornedalen (byn hette Vojakkala vet jag nu) bor en galen zigenarfamilj som terroriserar allt och alla. Regelbundet dyker det upp rapporter om alla de illdåd de begått. De stackars grannarna tvingas flytta, en efter en.

När fem av familjemedlemmarna så dömdes till sammanlagt 22 års fängelse var det väl ändå så att rättvisan till slut vann? Den normala svenska flatheten och snällismen hade till slut fått ge vika för likhet inför lagen, ingen undantagen, inte ens zigenare.

Zarembas lysande reportage visar hur enkelt det är att manipulera press och media, så länge dramaturgin innehåller de rätta säljande ingredienserna.

Den romska familjen var, visar det sig enligt Zarembas artikel, i princip oskyldig eller i varje fall offer för omständigheter de inte kunnat råda över.

Det visar sig att exakt samma krafter som en gång attraherade den vanlige medeltysken till de nazistiska idealen gick att kicka igång i en alldeles vanlig tornedalsk by.

Samma processer som en gång ställde grannar mot varann på Balkan och gav förutsättningar för krig, exakt samma sak har nu hänt i norra Sverige.

Läs texten. Hela händelseförloppet borde vara obligatoriskt studiematerial på gymnasiet.

Men Zarembas avslöjande reser en annan och i grunden långt obehagligare fråga: varför har ingen av lokaltidningarna orkat (eller vågat) skrapa på ytan och berättat Zarembas historia?

Och om de nu missat det här, vad annat har de också missat?

Om det nu är så att den grävande och tålmodigt undersökande journalistiken är lokalpressens enda existensberättigande i dagens flodvåg av internet-levererade gratisnyheter, då har man inte råd att missköta sin kärnverksamhet.

Varför måste en stjärna från Stockholm komma och peta hål på ballongen?

PS. Nu har Haparandabladets vd och ägare Örjan Pekka kommenterat i Medievärlden: “Maciej Zaremba har hittat en bild av Vojakkala som ingen annan hittat, och jag som följt det här väldigt länge tycker inte att den bilden stämmer”.

Zaremba eller Pekka, var så god och välj…